Ibland undrar jag hur Almedalsveckan ser ut utifrån. Kanske reagerar folk på att politiker roar sig på DJ Battle. Kanske tänker några att det bara är till för att eliten ska frottera sig med varandra. Kanske märks den knappt och ingen bryr sig om den som inte är på plats.
Första gången jag var i Almedalen var 1996. Då var jag språkrör i Grön Ungdom och talade faktiskt på scenen kort innan det riktiga språkröret gick på. Publiken var gles och man försökte locka med musik för att få några att komma.
En gång hade vi ett lotteri. Partifolk hade gått runt på stan i Visby och fått folk att svara på enkla frågor för att vinna en lott. Vinnaren, som skulle få en cykel, skulle koras innan talet i Almedalsparken. Det som kunde varit en genial idé för att få folk att komma till talet blev ett totalt fiasko. Kommunikationschefen drog lott efter lott men ingen lottinnehavare gav sig till känna. Folk hade helt enkelt inte tagit sig till parken, trots att de fått lotter och hade chansen att vinna en cykel.
Nu vore det otänkbart att ens försöka sig på något sånt. Gatorna i Visby är fulla av människor, åhörarna i almedalsparken på kvällen vill höra partiledartal, inte vinna cyklar.
När vi förberedde partiets aktiviteter under almedalsveckan på nittiotalet kunde någon säga ”men den tiden kan vi inte ha ett seminarium, då har någon annan ett”. Nu kan det hållas över 100 seminarier samtidigt. Och det mest fascinerande: det är gott om åhörare på alla. Sammanlagt är det flera tusen seminarier och hundratals tält där olika organisationer presenterar sig själva och sin verksamhet.
För er som aldrig besökt Almedalsveckan kan det vara svårt att beskriva vilken energi och vilket engagemang som finns i luften överallt. Tänk er en musikfestival, Way out west, Bråvalla, Roskilde, Hultsfred, vad ni nu kan associera till. Fast om politik och samhällsfrågor. Självklart hade det varit ännu bättre om någon fått hit Rammstein, men ändå.
Tänk att någon gjort en festival anpassad för just mig. Eller faktiskt. Det mest fascinerande är ju att det inte finns någon organisatör. Det finns flera hundra. Almedalsveckan är beviset för att ett visst mått av anarki kan skapa en enorm kreativitet.
Det jag älskar mest med Almedalen är intensiteten. Jag springer mellan seminarier där det ena handlar om hoten mot vårt dricksvatten, nästa om hur företagen ska ställa om till hållbarhet, det tredje om problemet att allt färre människor är ute i naturen och lär sig känna igen växter och fåglar. Det hålls seminarier om allt från jordgubbsaromer till försvarspolitik. Allt inom några hundra meters radie, gratis för besökarna.
För mig är Amedalsveckan allt annat än DJ Battle (festen med de mest eftertraktade biljetterna). Det är min roligaste jobbvecka på året. Jag lär mig nästan lika mycket här som på resten av året sammantaget. Och jag möter människor jag troligen aldrig annars skulle möta, elit eller inte elit. Har du inte varit där, så åk. Men ta gärna med dig tält, husbil eller gift in dig i en gotländsk släkt först, för boendet är det ständiga bekymret.
Jag blev inbjuden av flygbranschen så jag kunde
argumentera för att flyget borde betala högre
miljöskatter.
Wraps. Wraps, wraps, wraps. Här finns utrymme för entreprenöriell innovation. Någon annan snabb mingelmat måste det väl ändå
finnas?!
