Hur många gånger fick du i midsommar frågan när din semester börjar? Hur många gånger ställde du den själv? Hur många gånger har du de senaste veckorna diskuterat semesterstarten, din eller någon annans? Hur många statusuppdateringar med ”bara x timmar/dagar kvar till semestern” eller ”äntligen ledig” har du sett på sistone? Kanske har du till och med skrivit en själv?
Det är nästan så en kan tro att vi är ledighetsfixerade i det här landet. Att vi lever för att vara lediga. Som om de där jobbiga morgnarna som Löfven och sossarna vill ge oss egentligen inte är meningen med livet. Som om moderaternas ”arbete ger frihet” bara vore ett eko från 1940-talet.
För visst är det konstigt att så många av oss mest av allt längtar efter ledigheten (och om en inte gör det så förväntas en i alla fall säga att en gör det). Samtidigt som politikerna gör allt för att skapa mer jobb. Inte sällan med motiveringen att folk mår dåligt av att vara lediga och bra av att jobba.
Alla verksamheter – privata, offentliga, ideella och kooperativa försöker effektivisera det de gör. Få mer gjort med mindre insats. Det är inte konstigt, människan har gjort det ända sedan vi plockade upp den första pinnen och började använda den som ett redskap. Men våra politiker gör precis tvärtom. De gör allt de kan för skapa mer jobb. Det är servicejobb, gröna jobb, jobb i offentlig sektor, tillväxtjobb ock så vidare.
Problemet är att när de misslyckas, och det har alla regeringar gjort oavsett färg sedan 80-talet, så låter de misslyckandet gå ut över dem som är utan det där arbetet som aldrig skapades. De som egentligen borde kunna ha semester hela året och använda sin ledighet till något som de trivs med. Kanske starta en mindre verksamhet, kanske ägna mer tid åt barnen eller föräldrarna, kanske något kulturellt, kanske hjälpa den lokala idrottsklubben eller kanske fördjupa sig i livet filosofiska frågor. Just de som egentligen borde ha mest tid att ta del av livets goda, ska straffas för att politikerna inte lyckas med den absurda idén att skapa mer jobb.
Medan de goda medborgarna, de med fast heltidsanställning och god lön, går på semester fortsätter trakasserierna av dem som står utanför. Trakasserier vars enda egentliga syfte är att skrämma folk från arbetslöshet, sjukskrivning och annat som inte bidrar till statskassan. Som arbetslös får du aldrig semester, du ska söka jobb, vara tillgänglig och fylla i aktivitetsrapporten 52 veckor om året. Är du i en sysselsättningsåtgärd har du oftast ingen lagstadgad semester utan det är i bästa fall upp till den som tagit på sig att sysselsätta dig. Som sjukskriven får du inte åka till vilket land du vill utan speciellt tillstånd från försäkringskassan.
Som student har du ingen inkomst om du inte lyckas fixa ett jobba över sommaren eller går sommarkurser. Är du timarbetande, springvikarie eller annan del av prekariatet kan du knappt ens stänga av telefonen på natten. Du måste alltid vara beredd att svara snabbast på det där jobberbjudandet som kan vara borta efter fem minuter. Detsamma gäller många egenföretagare, inte minst frilansare och konsulter.
I takt med att idén om arbete åt alla har totalhavererat har den ersatts med maximal otrygghet för dem som inte tar jobben som inte finns. Samtidigt öser staten bidrag över de goda medborgarna i form av skattelättnader såsom jobbskatteavdrag, Rut, Rot, räntebidrag och allt vad det heter.
Med piska och morot ska så många som möjligt hållas borta från ledighetens lättja, oavsett vilken möjlighet de egentligen har att bli en del av ”arbetsgemenskapen”. För den enda ledighet vi får längta efter är semestern. Och möjligen pensionen, den tid i livet då alla är garanterade en basinkomst, då även den utan lönearbete äntligen får lov att vara ledig. Semestern, ja den till och med ska du längta efter – om du är en av de utvalda som slipper ägna juli i en meningslös sysselsättningsåtgärd eller till att söka jobb som inte finns.
Brexit – det är dags att med demokratiska beslut steg för steg montera ned EU
Den extremt ensidiga svenska medierapporteringen efter Brexit.
