Det pratas ofta om EUs demokratiska underskott. En term som makthavarna har försök tvätta bort i årtionden. Genom kampanjer som ska få medborgarna att känna sig som EU-medborgare, genom att försöka framställa EU-parlamentet som ett traditionellt parlament med till exempel gemensam TV-debatt för alla länder inför valet. Men också genom att ge majoriteten i EU-parlamentet allt mer makt.
Men inget av det gör EU mer demokratiskt. När beslutsmakt flyttas från ministerrådet till parlamentet innebär det tvärtom att besluten flyttas längre bort eftersom ländernas regeringar och parlament får mindre att säga till om. Och det är just det som är kärnan i EUs problem. En union med över 500 miljoner människor kan aldrig bli en fungerande demokrati. Besluten och beslutsfattarna hamnar för långt i från befolkningen vilken beslutsstruktur unionen än har. Lägg till det att EU växt fram ur EG och kol- och stålunionen. Handelsavtal som sätter handeln först. EUs fördrag är därför inte en neutral konstitution som reglerar makten och hur beslut tas. I stället har EU en politisk grundlag där kapitalets och företagens (handelns) intressen går före invånarnas.
Ända sedan kol- och stålunionen bildades har unionen successivt blivit alltmer centralistiskt. För varje problem som unionen har ställts inför har lösningen varit att flytta mer makt till Bryssel. Och varje gång någon befolkning inte har velat vara med har de hotats med katastrof. Ni minns väl hur det lät inför EMU-omröstningen i Sverige? Men den ekonomiska katastrofen drabbade inte Sverige trots ett nej, i stället drabbades stora delar av de länder som gick med i valutaunionen av ekonomisk katastrof.
En katastrof som länderna inte kunde hantera på grund av valutaunionens tvångströja. Som Nej-sidan så pedagogiskt förklarade inför den svenska folkomröstningen; att ha en gemensam valuta för hela unionen är som att sätta en utomhustermometer i Tyskland för att styra värmen på elementen i såväl Kiruna som Sicilien. Detta problem går igen på område efter område där EU beslutar.
I dag folkomröstar Storbritannien om Brexit, om landet ska stanna kvar i EU eller inte. Kampanjen har varit extremt smutsig och inte minst på exitsidan finns det starka bruna krafter som för fram osmakligt nationalistiska argument. Rörelser som kunnat växa sig starka tack vare EUs misslyckande och som ofta haft sin första partipolitiska framgång i EU-parlamentet. Rörelser som vi är många som varnat för skulle växa sig starka om unionsbygget fick fortsätta. Nu är vi där. Men tyvärr lär vi bara sett början på detta om EU-projektet får fortsätta att utvecklas mot en allt starkare centralmakt.
En union som hindrar länder att ställa hårda miljökrav, en union som betalar Turkiet 60 miljarder för att se till att flyktingar inte ska komma hit. En union där demokratin är så urholkad att de flesta invånare inte ens vill eller tycker att det är värt att gå att rösta i parlamentsvalet.
Ett ja till Brexit i dag innebär inte med säkerhet att Storbritannien lämnar EU. Det är mer regel än undantag att befolkningar som röstar ”fel”, det vill säga vill begränsa EUs makt, får rösta om tills de röstar ”rätt”. Fransmännen, danskarna, irländarna har varit med om det. Men om det blir ett ja, och om Storbritannien lämnar, kommer det bli en lång och på många sätt smärtsam process.
Men alternativet, ett fortsatt unionsbygge och gödande av de bruna krafterna i Europa är väldigt mycket sämre. Precis som cancer bör behandlas och tas bort så fort som möjligt, trots den mycket jobbiga och riskabla processen, bör unionsbygget nu monteras ned.
EU har för länge sedan passerat bäst före datum, det är ingen tvekan om att EU precis som alla stormaktsbyggen kommer att falla ihop. Frågan är bara när och om det går att göra på ett någorlunda humant sätt, utan än mer död och höggljutt brunt stöveltramp. Kampanjen i Storbritannien visar att vi nu ligger mycket nära den tidpunkt då det inte längre kommer att gå. Mordet på Jo Cox är det värsta, men långt ifrån det enda, exemplet på hur långt det gått.
Brexit kan helt enkelt vara sista chansen att montera ned EU med demokratiska beslut. Därför bör ett eventuellt ja till Brexit i dagens folkomröstning välkomnas. I bästa fall blir det starten på en hyfsad fredlig och demokratisk nedmontering av en supermakt som aldrig borde ha kommit till stånd.
Vänsterpartiet, Centern, Carl Schlyter, Annika Lillemets, Valter Mutt, Jabar Amin och Birgitta Ohlsson röstade nej till regeringens extrema flyktingpolitik.
Ja-sidan i Brexitomröstningens vidrigt nationalistiska, rasistiska och allmänt bruna kampanj.
