Energi · Kultur med Nike

Ung danskonst

En fullsatt salong på Dansens Hus i Stockholm. Streetdancegruppen Twisted Feet från Göteborg har tagit steget in i de fina rummen, upp på de stora scenerna med sin stenhårt träffsäkra framtidsdystopi 5 degrees.

Vi får följa den lilla människan med det stora ansvaret – att rädda planeten från undergång – och en grupp dansare som kämpar för sina liv. Med stor skicklighet, musikalitet och kraft hamrar de in budskapet – vi måste rädda världen från destruktion – nu!
Människor som maskiner. Som söker efter återstoden av sina liv bland sopberg och förgiftad mark – överlevnadsinstinkten och egoismen dallrar i luften som ett isande hot. Maskinerna går sönder. Jorden rämnar under deras fötter. Desperata människor försöker rädda sig och dansgruppen uppvisar ett sanslöst högt tempo i sin kamp mot tiden.

Solen har blivit farlig. Människor färdas i tunnelbanesystemen och håller sig undan för ljuset på dagen och jagar föda på natten. Plötsligt står ljuset för ondska och rädsla, medan mörkret blivit en trygghet.

Föreställningen har genomgående en enastående vacker rök, scenografi, widescreen och ljusdesign. I en scen har ljusmästaren förvandlat salongen till ett 3D hav, vi är alla under vatten bland lyktstolpar, hus och bilar.

Projektledaren Denny Hultén och Mia Hellberg, aktör o dansare i 5 degrees, berättar att sedan streetdance-kulturen mognat och accepterats, så har denna fria form av dans funnit en viktig plats i dans -världen, inte minst som bärare och uttolkare av världsliga politiska händelser. Gruppen vill spegla samtiden och väcka stora frågor som till exempel om klimatförändringarna, alla vet att det är på väg mot katastrof, ändå gör vi för lite.

Då är den här expressiva formen av dans ett utmärkt uttryck för att väcka känslor och beslutsamhet. Dansens slagkraft talar direkt till våra hjärtan. Utan omvägen genom orden. Det blir gripande och vackert i stunden att dansarna inte spelar att de utmattade slåss för livet, utan det är på riktigt – det ger budskapet en fysisk kraft som känns långt ut i salongen.
– Vi får kämpa! säger Mia. Det är extremt jobbigt. Men också extremt viktigt med gemenskapen i gruppen. Det handlar om att ta sig igenom den här koreografin med livet i behåll, och det blir en stark parallell till historien. Alla har jobbigt, alla har vi ett gemensamt mål. Publiken kan känna att det går att gå ihop som grupp och ta sig igenom det tillsammans.

Projektet fortsätter för att förnya, samverka och integrera människor mot klimatförändringarna genom olika plattformar: appar, workshops, digitala verktyg och turnéer.

På Weld i Stockholm arbetar en grupp unga dansare och koreografer med experimentell dans, och jag ser två verk som undersöker mänskligt tillsammansvarande. I programmet citeras Judith Butlers ord: ”Tänk om vi förskjuter frågan från ‘vem vill jag vara’ till ‘vad för slags liv vill jag leva med andra?’” och det är en högintressant fråga. På vilket sätt kan dans påverka oss i en mer empatisk riktning? Är det inte humanare att följa varandra istället för att förfölja?

I Rudy tas publiken emot av vänliga vitklädda gestalter, som likt grekiska gudinnor slingrar sig runt oss, bjuder oss att ligga ned på madrasser, vidrör våra fötter med varma händer, ser på oss med öppna blickar och målar våra naglar. Beröringen skapar, en i sammanhanget ovanlig känsla av tillit, följsamhet och gemenskap.

Det här är dans för att de säger att det är. Vi får alla vår närvaro i rummet bekräftad och det blir till en upplevelse av att vi alla uppgår i en ny kreativ kollektiv form. När sedan musiken drar ut dansarna på scengolvet formerar de sig i grupper där kropparna går upp i varandras och bildar nya kroppar, som skiljs åt, för att förenas igen, i nya formationer, i nya riktningar, de rör sig i slow motion eller exploderar i kraftfulla språng över golvet.

Kvällen avslutas med Otherbodies, en kortare bild av dans som en symbiotisk gruppkropp. Mitt på scengolvet i näst intill totalt mörker slingrar sig flämtande gestalter tätt samman och bildar en kropp som i det närmaste liknar en ur-organism som kämpar för att ständigt uppgå i nya livsformer. En föränderlig massa av människor som håller fast i varandra och rör sig tillsammans i en långsam brottningsmatch och det blir en våghalsig utmaning av danskonsten.

Verken har satts upp under ledning av bland andra Ellen Söderhult och hon vill uppvärdera de traditionellt sett kvinnliga värdena. Hon menar att det är viktigt att bryta strukturer där stjärnor upphöjs. Dansen har potential att vara en kollektiv konstform, där ingen är en ö. Kreativitet har blivit så förknippat med kapitalismen och den geniala individen. Men dansen är redan någonting i sig själv. Den är något som passerar kroppar, ingen kan äga en dans, den kan endast aktiveras av en kropp. Det går att omdefiniera konstnärliga värden och komma med förslag på upplevelser bortom nyttovärdet. Kvalitetsbegreppet är rörligt och det är spännande att ändra parametrarna för vad som är bra eller dåligt.

– Jag vill ifrågasätta vad som är vackert och skifta vår kollektiva definition av skönhet. Säger Ellen.

Det finns också en utbredd ambition bland unga dansare att utmana balett-traditionens stereotypa könsroller på institutionerna, att ställa prins- och prinsess-normerna över ända.

Operahusen får mycket pengar för att reproducera gamla patriarkala värden, som spelas för folk med mycket pengar, men de borde ta sitt ansvar.

– När får vi se en lesbisk opera? Två prinsessor som får varann på slutet? Det skulle vara najs om de kunde ge sig själva i uppdrag att släppa sina gamla stereotyper!

Normer om persondyrkan har vi fått i oss av popkulturen, Hollywood och teveserier – men vad händer om vi ifrågasätter protagonisten? Om konsten skapar en ny överenskommelse om att ingen är bättre än alla andra, vi kan ompröva de nedärvda känslorna om vi vill.

Ur föreställningen Otherbodies. Foto: Elise Sjöberg

Nike tipsar:

Nina Simone på Netflix

”Frihet är att inte känna fruktan” säger bluessångerskan Nina Simone i den fina och närgångna dokumentären ”What Happened, Miss Simone?” om hennes intressanta historia och liv som musiker, mamma och människorrätts-aktivist. Finns på Netflix.

Nina Simone i London 5 december år 1968. Foto: AP/TT

Nike tycker:

Stöd de brasilianska
kulturarbetarna

Allt stöd åt de brasilianska kulturarbetarna som genomför kraftfulla protester och aktioner mot Temers statskupp i landet, som på kort tid inneburit stora försämringar för kulturarbetare. Kulturministeriet har avskaffats liksom ministerier för kvinnorättigheter, mänskliga rättigheter och etnisk likabehandling.

I den nya ”regeringen” sitter bara vita män från överklassen. Kulturarbetarna protesterar intensivt och utsätts för polisvåld, hot och hat. Den svenska regeringen bör fördöma statskuppen och visa sitt stöd för de demokratiska krafterna i Brasilien.