Glöd · Debatt

Därför är vi arga efter Orlando

DEBATT Det finns många som talar nu. Många olika ord som går runt; hat, sorg, teorier som publiceras som fakta. Många har visat missnöje med hur världen verkar hantera denna tragedi, jämfört med många andra; efter skjutningen mot Charlie Hedbo var alla ”Charlie”, efter Boston hade alla ändrat sin profilbild, efter Paris var det militär på gatorna.
Men nu? Mindre. Väldigt blandat, många reaktioner, men också mycket hat gentemot dem som dog. Mot dem som är drabbade. Mot dem som ”vågar” existera. Mot vissa som förtjänar det, andra inte.

Vi trodde att efter Stonewall, att efter legalisering av äktenskap, efter att tvångssteriliseringarna mot transpersoner avskaffades, att kriget var över. Att vi skulle kunna kämpa utan att dö, att vi skulle kunna debattera oss fram till bättre villkor, prata i sansade debatter om att få människor och samhället att acceptera oss alla som de individer vi är.

Tydligen hade vi fel. Vi trodde vi kunde få demonstrera utan att dödas, speciellt på vissa platser i världen, vi trodde att vi kunde få tala och klä oss som vi ville, att vi kunde få våra pronomen och stilar accepterade, om än inte uppmuntrade, att det värsta vi kunde få stå ut med är att bli nedslagna, mordhotade, spottade på. Att vi ”bara” skulle bli misshandlade, osynliggjorda. Inte dödade. Tydligen hade vi fel.

Det var inte bara ”homosexuella” som dog på Pulse, Orlando. Det var POC (person of colour), gay, lesbiska, trans, ickebinära, latex, äldre, vågade, yngre, öppna, rädda, utforskande, osäkra, alla.
Och världen verkar aktivt glömma bort detta. Att vi finns.
Att LGBTI+ är människor i skägg och rosa läppstift, människor som tvingas definiera sig som ”man”/”kvinna”, intersexuella som könsstympas för att deras genitalier inte passar den mall samhället byggt upp, individer som tvingas in i binära grupperingar och inte orkar längre.
Det är barn som tar livet av sig för att deras föräldrar vägrar låta dem klä sig själva. Det är doktorer som skrattar när patienter frågar om de är hbtqi+-certifierade. Det är lagar som hellre ser människor som psykiskt sjuka än erkänner deras identitet.

Vill du veta vad det är att vara trans? Försök se dig själv som den person du är nu, fast om du berättar detta för någon så finns chansen att de dödar dig.
Trans är inte X som vill vara Y, det är inte en person med en genetisk defekt – det är individer, människor, som självmant väljer att leva så som de är bekväma med. Och för det blir vi dödade.

Vi är arga. Vi är rädda, vi är ledsna, vi är förtvivlade. Vi orkar inte lyssna på personer som felkönar oss för att de är o-informerade, som inte ”håller med” när vi visar dem forskning och fakta, som tycker det är så svårt att ”minnas rätt pronomen”.

Om du anser att kön inte är mer än man/kvinna – du är problemet. Det är du som bidrar till detta. Det är du som stod bakom dem som sköt, dem som skjuter, hotar, dödar, slår oss. Du är den tysta massan som får oss att hellre ta självmord än gå en enda dag till i kläder som inte passar oss. Du förstår inte varför vi är så arga?
Detta är varför. För att ni inte vill förstå. Vi finns. Vi trodde kriget var över. Vi hade fel.

Frågan är om du tänker stå tyst bredvid och låta dem slå ner oss, eller om du kommer ta hand om dem som blir skadade. För ärligt talat, vi vill inte ha din hjälp – vi vill bara att du ställer dig åt sidan och håller oss om ryggen när det blir läskigt.
Kan vi räkna med dig? Eller kommer du lägga upp en sorgsen status på FB och sen vara tyst tills nästa gång det sker?