Jag satte mig vid ett trumset för första gången när jag var 16 år. I en replokal under Näckrosens tunnelbanestation när vi startade punkbandet USCH 1978. Vi fick vara förband till Ebba Grön redan efter ett par månader och jag blev fast. Från trumpallen syntes mig världen allra bäst. När jag sen blev trummis i Tant Strul ett par år senare växte jag rejält som instrumentalist och vi turnerade flitigt i några år fram till sista spelningen på Roskildefestivalen inför 25 000 personer i publiken. Genom åren har jag spelat i olika konstellationer och numera spelar jag vilda och fria trummor i glamrockbandet Juka Soma & the Future of Chemistry.
Att spela trummor är att vara motor, att sköta dynamiken, att styra musikens intensitet, in i och ut ur olika partier. Det är lite som att dansa, sy ihop alla instrumenten till en helhet, att omfamna musiken och ge den ett rum att gnistra i. Det är att ge de andra musikerna en stadig grund att stå på. Det är att lyssna intensivt och förenas med en basgång, och bilda en stabil svängig rytmsektion. Att spela trummor är också fantastiskt förlösande fysiskt, att känna mjölksyran svida som eld i musklerna, att svettas floder, slå sönder knogarna och få blåsor i händerna. Bakom trumsetet är jag fri. Här kan jag njuta av trästockarnas tyngd i händerna och kraften bakom slagen, att kunna piska musiken framför mig, driva på de andra och få det att svänga.
Att spela trummor kräver god simultanförmåga. Om en sjunger samtidigt är det fem saker att hålla reda på och hålla i gång samtidigt. Då är det bra att kunna sätta svänget – trumspelet – på autopilot.
Trummorna har en egen ljudbild, från den skarpaste diskanten i toppen till den djupaste basen i golvet.
Jag håller grundpulsen i högerbenet, med den stora bastrumman som öppnar sig med ena skinnsidan ut mot publiken och in mot mig med den andra. En pedal mellan min fot och skinnet. Den har en hårt spänd fjäder mellan fotplattan och pedalarmen som klubban sitter fast i. Jag spelar på tå. Trycker till klubban så den träffar skinnet med en snärt. Ett fett slag med ett litet klick träffar publiken och bandet rätt i bröstet.
Vänsterfoten håller ihop hi-hatlocken. Med foten på fotplattan är precisionen viktig i samarbete med högerhandens stock. Trycker jag locken tätt ihop blir takt
slagen korthuggna, lite späda och ljusa. Lossar jag lite på kraften släpper hi-hatcymbalerna greppet om varandra, rasslar och glider mot varandras kanter tills ljudet löses upp och blir större och skramligare. Öppnar jag helt står de och slår mot varandra, och slagen blir stora med vid efterklang. Snabba koncisa öppningar i kompet med regelbundenhet får svänget stuffigare. Det är av stor betydelse vilken kraft jag lägger bakom varje slag, om jag är stel eller mjuk i handleden, hur jag väljer att låta stockens yttersta droppe träffa stålet och var på cymbalen jag väljer att slå, långt ut mot kanten eller nära klockan på mitten. Om jag väljer att träffa med raksidan på stocken är det svårare att spela nyanserat. Men det blir å andra sidan råare och skramligare vilket kan vara att föredra om jag spelar punk.
Mellan knäna har jag virveltrumman som vänsterhanden sköter för det mesta. Denna snärtiga trumma piskar musiken framför sig. Djupa (tjocka) virvlar har ett fett tungt sound, med mycket botten och mellanregister. Tunnare och uppstämda virvlar får ett vasst och tunt ljud. På underskinnet sitter en sejamatta. Den består av små korviga ståltrådar som bildar en långsmal »matta« som är spänd från sarg till sarg. Om underskinnet är väl spänt brukar sejamattan vibrera lagom mot det och sjunga med fint. Överskinnet brukar jag ha lågt stämt för att få ett varmt mjukt ljud.
Pukorna stämmer jag i en fallande treklang. Från höger till vänster om du står i publiken. Jag brukar ha två hängpukor fästade ovanpå bastrumman och en golvpuka som står på egna ben. Även pukorna håller jag lågt stämda med dämp. De ska låta trä och djup med ett piggt anslag och ett stort reverb som efterklang. Många trummisar gör rundpallar på pukorna. Fill-ins på virvel och pukor som styr musiken åt olika håll och kan varieras i oändlighet. En kan också skapa
pukarrangemang i kompet som alternativ till vanliga hi-hat-komp. Pukor som galopperar fram eller rinner som vatten. Det kan få musiken att rulla fram med ett stuffigare sväng.
Cymbalerna brukar delas upp i crash och ride. Mindre och tunnare crashar ger ett ljusare ljud. Större och tjockare och ger ett mäktigare ljud. Ett slag på en av crasharna avslutar ofta rundpallar och fills. Enstaka slag markerar och tydliggör övergångar till olika partier i låtarna. Crasharna används också till crescendon men även till stämningsljud eller lugn puls. Riden har ett öppnare ljud och används ungefär som hi-haten, för att markera sexton- eller åttondelar.
När David Bowie spelar Starman i Top of the Pops 1972 (finns på YouTube) sitter trummisen Mick Woodmansey längst fram och Bowie själv samt de andra musikerna står bakom och runt honom och på så sätt syns hela bandet lika mycket. Det är en gammal ohejdad vana och dålig uppställningsnorm på rockscenerna att trycka in trummisen i bakgrunden. Fram för mer ljus på instrumentalisterna och att sätta kraftpaketet och energikällan där alla kan njuta av den; längst framme vid scenkanten.
Nike tycker:
Skamligt att regeringen stoppar systemet med livslånga konstnärslöner som fungerat som en trygghet för utvalda konstnärer sen 70-talet. Många konstnärer lever långa liv med låga inkomster, utan pensionsförsäkringar och annat som många andra tar för givet.
Ett sånt här system med riktad inkomstgaranti är alldeles nödvändigt för att ha ett blomstrande kulturliv bortom kommersiella krafter. Systemet borde tvärtom byggas ut, för att kunna omfatta fler. Bland tidigare innehavare finns till exmepel. Birgit Nilsson, Käbi Laretei, Monica Zetterlund och Sara Lidman.
Nike tipsar:
Slagverk mot patriarkatet
Den feministiska musikföreningen Rrriotsamba består av tre sanslöst svängiga slagverksgrupper som spelar på fester, demonstrationer, manifestationer, bröllop och annat. Musikerna är kvinnor och transpersoner som organiserar sig genom slagverkandet för att krossa patriarkatet, störta kapitalismen och riva gränser. Se var de spelar och boka på rrriotsamba.se
