Henry David Thoreau har inspirerat många av dagens gröna och frihetliga med sina tankar om att leva nära naturen och efter sina egna regler. Han hade inga högre tankar om media, men Hugo Ström fick ändå en intervju med honom när de möttes på väg mot en bergstopp.
Det är vår. Stjärnorna har dragit sig tillbaka som polyper i sina skal. Daggen ligger frisk i gräset och rådjuren stirrar vaksamt mot mig, denna märkliga gestalt klädd i gräll plast, på väg upp mot Åsarnebergets topp, andandes tungt, nästan flåsande på den grusiga vägen.
När jag tar mig förbi hembygdsgårdens gråa byggnader silar redan solen genom sälgens blommor. En bra bit framför mig ser jag en man som precis som jag är på väg uppför berget. Jag beslutar mig för att springa ikapp honom, om inte annat för att det är sällsynt att man träffar någon människa när man är ute och springer häromkring.
Det är Thoreau
Jag springer uppför den avrakade bergssluttningen. Träden har för flera år sedan fraktats härifrån, men stigen är kvar. Den följer den branta stigningen mot toppen, mellan stubbar och markberedda högar.
När jag äntligen närmat mig honom tillräckligt för att jag ska kunna se vem den främmande är, står han redan på toppen, framför masten och med hyggen och milsvid utsikt omkring sig. Han vänder sig om mot min flämtande och svettiga gestalt och det är något bekant med hans ansikte: den kraftiga och böjda näsan och de något insjunkna, eftertänksamma och samtidigt vänliga ögonen inramas av ett kraftigt och vildvuxet skägg. Det är Thoreau. Ta mej satan. Det är Henry David Thoreau.
Det är alltså Thoreau. Amerikanen som levde hela sitt liv på samma plats i New England, men som diktade fram ett nytt språk för hela jorden. Det är mannen som flyttade ut vid en tjärn för att komma närmare ett svar på vad det är att leva. Författaren till Walden. Mannen som kämpade för slavarnas rättigheter. Författaren till en rad världsberömda essäer. Naturreflektionens mästare. En den sällsamma stilistikens stoiker.
Det är inte konstigt att mina ben darrar.
En jäktad människa
Men han ler mot mig:
– Vissa har visst bråttom att ta sig fram säger han och ett brett leende bryter fram under skäggmassan.
Han får mig att skämmas för hela företaget; han tvingar mig att se mig sådan jag är: en jäktad människa i funkiskläder på retreat från min stressade tillvaro. Jädrans: nu får en skämmes mitt framför ögonen på självaste Thoreau.
Jag ler urskuldande. Man har ju barn, säger jag. Allt hinns inte med. Man har ju huslån och arbetstid och trädgårdslandet ska skötas och tidningen läsas och … ja, allt hinns inte med.
Thoreau skrattar, mjukt som självaste ungbjörkarna.
– Nej, det är märkligt. Ju snabbare man gör allting, desto mindre tid har man. På min tid färdades tågen femtio kilometer i timmen, och det tyckte jag var i högsta laget. Men nu finns det flygplan som färdas i tusen kilometer i timmen. Men allt mindre tid blir det. Och du tog dig snabbt upp på berget och lika snabbt går det ner. Och sedan färdas du mellan jobbet, dagis och hemmet i väldig fart, men ändå har du ingen tid!
Öppen för världen
Plötsligt utbrister han:
– Men det är väl bra att du är ute och rör på dig stackars inburade sate! Det är väl mycket bättre än att sitta och kura framför spisen – eller teven, som ni säger nuförtiden.
– Teveapparater, bilar, månlandare och locktänger. Men det enda ni har lyckats åstadkomma med era så kallade framsteg och förbättringar är att göra det här landskapet både tamare och billigare. Vad har ni exempelvis gjort här? Huggit bort alla träd runt hela berget! Ni har låtit sinnligheten förföra er. Det är inte märkligt att ni med era förgrovade sinnen lyckas riva sönder den här världen. Ni har närmat er världen som om det var en bordell. Och därigenom har den äkta kärleken och känsligheten gått förlorade för er! En människa som står öppen för världen skulle inte kunna göra detta.
– Jag skulle exempelvis kunna berätta för dig om när jag gick nedför berget Ktaadn. Det var annat det min gosse! Annat än denna tragiska penninghunger …
Ktaadn. Jag ryser. Hur många gånger har jag inte läst detta mästerstycke och förundrats över hur han lyckats uttrycka sanningen och det högsta med en sådan enkelhetens stilistik som går rakt igenom märg och ben.
Onyttiga brasor
Jag ler urskuldande igen.
– Herr Thoreau, det är endast sådan vår skogspolitik ser ut: Vi hugger ner skogen för att ge ved till alla möjliga onyttiga brasor.
Thoreau skrattar.
– Jaså din parvel, du har läst mina essäer också? Jag antar att du också försöker följa mina exempel när det kommer till att leva. Eller är du en sådan som bara läser för att kunna glänsa med dina kunskaper?
– Herr Thoreau, svarar jag ödmjukt, jag försöker så gott det går att umgås med heroismens och självrespektens finare vävnader genom att odla min egen mat och leva i enkelhet, men du ser ju hur här ser ut. Livet blir hela tiden fattigare precis som du säger: Skogarna huggs ned, materialismens människa triumferar, karriärismens samhälle segregerar, det grönaste partiet i vår riksdag har sålt sig till makten…
Thoreau fnyser.
– Ja ni har allt ställt till det bra. För vällevnadens skull har ni sålt det allra dyrbaraste: ni har ödelagt lunden i era sinnen. Men titta där, säger han och pekar mot fjällranden. Där finns ännu någonting som inte är alltför besmittat med er själva. Det är dit jag är på väg nu.
En värld omkring oss
I en förhoppning om att jag ska kunna få en längre intervju frågar jag om han inte vill komma hem till mig och dricka en kopp te. Han stirrar på mig några korta ögonblick. Sedan säger han:
– Skulle jag späda ut denna kvälls förhoppningar med en mugg te?! Omöjligt! Så lågt ska jag inte sjunka mer! Vatten är nog för en vis man. Adjö min herre!
– Men jag skulle så gärna vilja göra en kort intervju för tidningen!
En kort stund stirrar han på mig. Sedan utbrister han:
– Och vad står det i tidningen? En massa trams. Om man någon gång skrev sanningen skulle jag väl kunna stå ut med en intervju. Men ni verkar tro att det är nödvändigt att läsa tidningen. Som om man därigenom fick några nyheter till skänks. Men sanningen är att i tidningen står alltid det gamla vanliga medan det hela tiden runt omkring oss finns en värld ännu outforskad, redo att upptäckas!
Prasslet av papper
Thoreau blickar ut över landskapet med sina fjäll och dalar och han ler vemodigt.
– Titta där! Där stiger solen, men den är bara en morgonstjärna. Det ska komma mer ljus, men knappast genom prasslet av papper. Det finns fler nyheter under dessa stenar än i din tidning!
Efter att vi skakat hand försvinner Thoreau nedför berget mot Stor-Hallen. Han rör sig vigt och jag tänker att jag skulle ha velat visa honom den riktiga urskogen, visat honom att också vi har kvar sådana sublima rester som han fann under nedfärden från Ktaadns berg. Men det skulle kräva att jag tog bilen. Långt. Och jag är osäker på om Thoreau verkligen skulle uthärda en färd i en sådan hastighet.
Om Henry David Thoreau
Böcker och texter av Thoreau
