Krönikor

Integration kräver solidaritet

På besök i en av alla Stockholmsförorter. Senast jag var där var för femton år sen. Jag gjorde ett radioreportage om flickor som flydde från hot om hedersvåld. Inte mycket har hänt på den fronten. Kvinnor drabbas fortfarande. I direktörsvillor också. Patriarkatet gör ingen skillnad.

Skillnaden då var att samhället fortfarande fanns därute. Förorten låg fortfarande i Sverige. De tjejer jag träffade var hyggligt integrerade, de var duktiga i skolan, hade stöd av socialen och kunde hitta sin väg bort från skiten.

Nu finns där inte ens ett bibliotek. Ica är de enda som håller ut. I det en gång stolta innecentrumet härskar langarna, som ogenerat och obehindrat får sälja sitt heroin, som är historiskt billigt. Billigare än en folkölsfylla – 200 spänn för en boll rökheroin. Polisen syns inte till. Precis som alla andra samhällsinstitutioner har de flyttat någon annanstans.

Visst. Det är härligt att se hur kommersen blomstrar. Butiker ägda av människor från jordens alla hörn. Skyltar på fler språk än jag kan identifiera. Jag kilar in på den indiska matbutiken och hamstrar kryddor.

Men hur ska en unge som växer upp i en sån här miljö kunna integreras? Redan för femton år sen träffade jag barn som var födda i Sverige och som inte kunde svenska, som inte hade någon som helst kontakt med det svenska samhället. En mångkultur blir bara mångkultur om den erbjuder ett gemensamt språk att kommunicera på och en plats att mötas på. Annars blir det bara en massa monokulturer som går och sneglar på varandra över det kulturella staketet. Den förutsätter institutioner som hjälper folk in i matchen, resurser som ser till att utjämna skillnader och undanröja hinder.

Det gnälls en massa på att integrationen inte fungerar. Och det gör den verkligen inte. Den är skit. Men det beror inte på islam eller främmande kulturer. Det beror på ojämlika resurser, på sneda ekonomiska och sociala förhållanden. Och på att samhället har sina svagaste.

Till och med socialtjänsten gör skillnad på människor. Unga killar med ursprung i andra länder tillåts gå ner sig i heroinmissbruk på grund av att socialtjänsten tycker att adekvat vård är för dyrt. En del av dem ska ju ändå skickas hem till sitt ursprungsland när de fyller arton. En behandling som aldrig skulle vara möjlig om det gällde en ungdom född här i landet.

Gefle Dagblad har förtjänstfullt avslöjat intolerans, hets mot homosexuella och kvinnoförakt i en av stadens moskéer – en viktig uppgift, att granska alla former av religiös intolerans. Men avslöjanden tas av vissa som intäkt för islamofobi. Snarare är det så att majoritetssamhället lämnar över makten till småpåvar till imamer som tillåts sprida de mest befängda budskap i vakuumet som Sverige har lämnat efter sig. Patriarkatet tar alla chanser det får.

När människor skriker efter joggare i shorts eller hånar kvinnor i korta kjolar i förorterna är det inte ett bevis på att det är fel med en human flyktingpolitik eller att en viss kultur inte hör hemma här i landet. Det är ett bevis på att ett solidariskt samhälle, en god och generell välfärdspolitik och ett fungerande utbildningsväsende är enda sättet att motverka intolerans, utanförskap och ren misär. Att nedmonteringen av samhället till slut får konsekvenser.

Om ett samhälle inte mår bättre än de svagaste individerna i det så mår Sverige taskigt, väldigt taskigt. 

Och. De flesta av de tjejer som gömde sig från hedersförsvarande manliga släktingar jag träffade var kristna. Bara så ni vet.

Statligt finansierad imamutbildning – bra för integration och jämställdhet.

Statligt finansierad imamutbildning – staten ska inte syssla med religion.