Energi · Omöjliga intervjuer

Pie in the sky med Emma Goldman

Emma Goldman (1869–1940) var anarkist, barnmorska, sömmerska, författare och agitator i USA, Europa, Ryssland och Kanada. Här berättar hon i en omöjlig eller åtminstone osannolik intervju om sitt liv på jorden och i himlen.

Himmelriket, med pärleport och allt, kan det stämma? tänker jag när Sankte Per monterar mina glänsande vita lånevingar och släpper in mig. Jag ska träffa Emma Goldman, anarkistisk agitator, barnmorska, sömmerska, författare med mera, som levde i Ryssland, Europa, USA och Kanada 1867–1940. Kvinnan bakom ett känt citat: ”Om man inte får dansa under revolutionen vill jag inte vara med”.

Fast egentligen var det inte så hon sa. En del av hennes revolutionära vänner tyckte inte att det passade sig för en revolutionär att dansa och ha kul. Då förklarade hon att hela meningen med revolutionen var ”frihet, rätten att uttrycka sig själv, allas rätt till vackra, strålande saker”.

I himmelriket får hon visst dansa. Där inne glimmar lyktor i alla färger, karuseller snurrar och från en dansbana hörs klezmermusik. Det är fullt med folk, alla har vingar men ingen flyger. Kanske borde jag stå kvar och vänta, men nyfikenheten drar mig vidare. Och visst är det Emma Goldman, kvinnan med hatt och runda glasögon som sitter vid uteserveringen där borta? Hon vinkar och ropar:

– Hallå, är du journalisten från jorden? Kom, de har en gudomlig äppelpaj här!

Ja, pajen är gudomlig och kaffet är himmelskt. Och på tal om det måste jag fråga …

– Du växte ju upp i en judisk familj och blev tidigt ateist. Så hur kommer det sig att du är här? Tror du ens på himmelriken?

– Tror och tror. Ska man behöva bli kompost bara för att man är ateist? Nä, jag ville ha pie in the sky! Och några gudar ser vi aldrig till, så jag klagar inte, säger hon obekymrat och slickar i sig lite mer vaniljsås.

Det är ju jag som ska intervjua Emma, men hon ställer fler frågor till mig än jag till henne, och antecknar ivrigt.

– Vi kommer snart med ett nytt nummer av tidningen Mother Earth, förstår du! Det var tidningen som jag gav ut i livet, och nu har vi startat den igen. Jag ska visa dig biblioteket sen, där finns den. Det är inget vanligt bibliotek, vänta bara!

Hon agiterar inte längre, säger hon. Behovet är inte så stort i himmelriket. Men de diskuterar mycket, och hon håller föreläsningar om anarkism, fri kärlek och Sovjetunionens tidiga historia. Och så har hon en dansskola för barnen tillsammans med Isadora Duncan.

– Egentligen borde det inte finnas några barn här. Det borde inte komma några barn hit längre. Krig och svält och stackars människor som drivs ner i vågorna på flykt, hela världen borde skämmas, säger hon, plötsligt svart i ögonen av ilska.

Men när de nu finns här är hon glad att få vara med dem. Hon trivs med barn och de trivs med henne, berättar hon.

– Jag älskade barn, men jag fick inga egna. Det var lika bra – vad skulle ha hänt med mina barn när jag blev deporterad eller fängslad? Det var lättare för män.

När vi har fikat klart får jag chans att pröva mina vingar. Emma vill visa mig runt, och framför allt vill hon visa Himmelska biblioteket. Där finns all litteratur – alla böcker och tidningar som någonsin har getts ut, som inte har getts ut, som kunde ha getts ut, och så vidare. Hyllorna sträcker sig högt upp bland molnen, vi glidflyger längsmed dem och Emma berättar om böckerna. Hon verkar ha läst allt fast hon inte fick gå i skolan så länge.

– Min far tyckte att en flicka bara behövde kunna laga gefillte fisch och ge sin man många barn, säger hon.

Jag har läst hennes memoarer, Anarkistiska minnen, och det är några saker jag funderar på.

– Du var så modig hela tiden och gjorde uppror mot allt som var orättvist. Du flyttade till USA med din syster när du var 16 fast dina föräldrar sa nej. Du stod upp mot poliser, domare och inskränkta människor och i Ryssland gick du till Lenin och sa vad du tyckte om förtrycket. Var du inte rädd?

– Inte vet jag om jag var modig. Jag blev nog mer arg än rädd helt enkelt. Orättvisor har jag aldrig tålt. Men jag tycks ha skrämt somliga från vettet … titta på de här tidningarna!

Hon visar gamla tidningar där hon utmålas som ”high priestess of anarchy” och monstruös mörderska. Jag får syn på en artikel om hur hennes vän Alexander Berkman dömdes för att ha försökt mörda en industrimagnat som hämnd för nio strejkande stålarbetares död.

– Ni var inte precis pacifister, säger jag.

– Nej, som ung tyckte jag inte det var så fel att ta livet av förtryckare, säger hon fundersamt. Men sen såg jag vart våldet ledde, till exempel i Ryssland. Ibland är våld nödvändigt, men de metoder man använder blir en del av det samhälle man bygger. Meningen med att göra revolution är ju att upprätta rätten till liv, människovärde och allas rätt till frihet och ett gott liv.

Jag är nyfiken på hennes erfarenheter från Sovjetunionen, samtalen med Kropotkin, tankar om socialism och frihet och mycket annat. Allt jag skulle ha frågat om från början. Men just som jag försöker samla tankarna säger Emma:

– Det var roligt att träffas! Men nu ska jag äta middag med den käre Peter och några andra vänner, så vi får säga adjö för i dag. Kom och hälsa på igen! Jag är lite sugen på att smita ut och ta en titt på världen också …

Den käre Peter, så kallar hon anarkisten Pjotr Kropotkin i Anarkistiska minnen. Den middagen hade jag gärna varit med på. Men vi tar farväl, jag lämnar igen vingarna och återvänder till jorden för att stilla delar av nyfikenheten på biblioteket. Tills vi ses igen. Jag misstänker att hon menar allvar med det där med att smita ut. Det vore liksom inte Emma Goldman annars.

Böcker av Emma Goldman