The New Human
Den nya människan heter en 60-talsdikt av statstjänstepersonen och poeten Ragnar Thoursie. Ett par strofer går: ”Jägaren – som blivit djurvän. Harklar ett lockrop./Den tystlåtne – som blivit talför.” Det finns likheter med The New Human, Moderna museets nya utställning enbart bestående av film- och videoverk. I programmet sägs att projektet, utställningen, vill utforska den moderna människans nya livsvillkor i en snabbt föränderlig värld.
Utställningen är som polariserad, tudelad som en fotbollsplan. På ena planhalvan de fanatiska: religiösa, självutnämnda språkrör och nationalister, högerextremister som sprider rädsla och hat och hela tiden behöver en syndabock att slakta. På den andra de solidariska: de som stundtals med fara för sina liv ställer sig på syndabockarnas sida av ingen annan orsak än att de tror på medmänsklighet och aldrig slutar tro på den nya människan.
I Refugees on Their Way to Western Europe (2015–) dokumenterar Tomáš Rafa å ena sidan den största flyktingströmmen sedan andra världskriget: umbäranden, sanitära olägenheter, polisiärt förtryck, internering. Mestadels i bilder från numera tömda flyktinglägret Idomeni i Grekland, olika europeiska gränser, som egentligen inte ska existera enligt Schengen, och slutligen dödläget vid Centralstationen i Budapest, Ungern. Å andra sidan de frivilliga krafter som gör allt för att något litet söka underlätta tillvaron för de flyende.
Samma dikotomi uppvisar han i New Nationalisms in The Heart of Europe (2009–). Missunnsamheten och marginaliseringen av romer och hbtq-personer är i dag påtaglig i Tjeckien och Slovakien. Och han lyckas fånga den som förkroppsligar hatet: den unge, oftast låg/ut/bildade mannen som måste skylla på någon, i stället för något, och ta ut frustration och självförakt över denne. Återigen ställs de som ställer sig på de utsattas sida emot förtryckarna.
Bredvid den duken visas Walls of Sports (2012–) där Rafa själv med hjälp av romska barn och ungdomar målar den mur som slovakiska myndigheter låtit resa för att avskärma/instänga den romska befolkningen från den övriga. De målar den bjärt i romska färger: grönt, blått och det röda romska hjulet, som symboliserar vandring och framåtskridande, i mitten. Alla tre verk är ”works in progress”, liksom motståndet mot hatet. Rafas konst är ett intressant mellanting mellan reportage och konstverk, dokument och aktion.
I Robert Boyds fyrdelade videoverk Xanadu (2016) slår snabba, apokalyptiska, ögonvärkande klipp – från hundratals timmar arkivmaterial – besökaren i ansiktet. Religiös fanatism, politisk extremism, patriotism och sekteristisk hjärntvätt projiceras på väggen medan glättiga discodängor går i loop i högtalarna. Xanadu var den mytomspunna stad som Kublai Khan lät bygga, Marco Polo sa sig ha sett och Samuel Taylor Coleridges långdikt beskrev som ett lätt förvrängt paradis. Färgfläckar från den roterande discokulan i taket täcker väggarna. Det är lika tragiskt som komiskt och ironiskt när Boyd låter W Bushs ord ”Let’s roll” – avslutningen på hämndtalet efter 9/11 – inleda installationen och Tingelings fyrverkeri över Disneyslottet avsluta den.
The New Human kan också, å andra sidan, ses som framtidens androider, laboratoriemänniskor, gen- och datormanipulerade väsen som i Aldous Huxleys klassiker Brave New World från 1932. Kerstin Hamiltons Zero Point Energy (2016) utspelar sig i labbet Nanofabriken på Chalmers. Nollpunktsenergin är grundnivån, den lägsta ett kvantfysiskt system eller tillstånd kan uppvisa. Trots att assistenterna rör sig koreografiskt mellan maskinerna är den delvis kuslig och enslig som slutscenerna i 2001 där den siste astronauten är ensam kvar med datorn Hal, och det slutar inte gott. Vet människan verkligen vad hon gör? Även i Daria Martins Soft Materials (2004, utställningens äldsta verk) dansas det. Två dansare gestaltar robotar som de framställdes under förra millenniet.
Den angelägna utställningen kommer att pågå en bra bit in på nästa år. Olika verk kommer att bytas ut så det finns all anledning att besöka den flera gånger under året. Mest ser jag fram emot Ursula Mayers verk som utforskar den spända relationen mellan teknik och natur, kön och kultur. I september får vi se.
Moderna museet var en gång, på just 60-talet, under Pontus Hulténs ledning, ett centrum för samhällsdebatt och maktifrågasättande. Med tanke på många av museets senaste verk – Meriç Algün Ringborg, Akram Zaatari, Efter Babel – och pågående retrospektiv av Moki Cherry och fotodokumentationen Ett gott hem för alla, om romer i Sverige – så är museet under Daniel Birnbaums överinseende där igen. Lägg därtill fri entré och Moderna museet kan sägas vara en samlingsplats för samhällsdebatten igen.
