Fram till kalla krigets slut omkring 1990 var Sverige ett litet land mellan två militära supermakter. Tanken var att det svenska försvaret skulle klara en invasion och att Sverige skulle vara alliansfritt, även om det var en sanning med modifikation.
Så föll Warszawapakten ihop och det fanns ingen att försvara sig mot längre. Invasionsförsvaret fick bli insatsförsvar, soldaterna skulle ut i världen och bevara freden i Libyen, Bosnien och Afghanistan. Men medan försvaret rustade ner blev samarbetet med Nato allt tätare – små steg i taget, men alla åt samma håll. Trots att det fanns en politisk majoritet för att stanna utanför Nato.
Sedan började saker hända. Ryssland började rusta upp, ryska flygplan och möjliga ubåtar dök upp på fel ställen och Putin började låta kaxig. Överbefälhavare Sverker Göranson gick ut i media och förklarade att Sveriges försvar bara skulle kunna försvara landet i en vecka om det blev krig. ”
Allan Widman, folkpartist i försvarsutskottet, sa vad han alltid hade sagt: att medlemskap i Nato var enda utvägen. I juni 2015 skrev han i Expressen: ”Ja, flera Nato-länder har kärnvapen, men det är nog inte så dumt i tider då Ryssland, mer eller mindre öppet, hotar sina grannar med just sådana vapen.”
Nu är värdlandsavtalet på gång. Egentligen redan underskrivet av Sverker Göranson i september 2014, men först efter riksdagens godkännande kan det börja gälla. Fortfarande handlar det inte om medlemskap, men det är ännu ett steg på samma väg. Inget märkvärdigt, säger försvarsminister Peter Hultqvist. Lite momsregler och andra teknikaliteter som ska anpassas för Nato-personal i Sverige, bara.
Men tillsammans är de här teknikaliteterna inga småsaker. Värdlandsavtalet ger bland annat Natos personal möjlighet att resa in i och ut ur landet utan att visa papper och att tullfritt föra in vad som helst. Det tillåter Nato-länder att sätta upp egna domstolar i Sverige och utdöma (men inte utföra) dödsstraff. Och det ger Natos personal immunitet om de skulle bryta mot svensk lag.
På onsdag har riksdagen omröstning om värdlandsavtalet. De flesta partier är splittrade i frågan, men alla utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har bestämt sig för att rösta ja. Så, i söndags, gick Vänsterpartiet ut och berättade att de kommer att begära att beslutet skjuts upp i ett år. Och Sverigedemokraterna stöder deras krav.
Om det blir verklighet kan Vänsterpartiets krav få den sjättedel av rösterna som behövs för att omröstningen ska skjutas upp. Och ett års andrum är precis vad den nyvakna debatten om värdlandsavtalet behöver. För det är inte genom att ställa oss snubblande nära en kärnvapenallians vi får mer fred och avspänning i världen. Snarare tvärtom – det är ett sätt att trappa upp.
Istället borde vi lyssna på Natoutredningen, Stina Oscarsons och Pierre Schoris oberoende utredning om Natofrågan. De menar att säkerhetspolitik ska vara större än försvarspolitik. Istället för att närma oss Nato föreslår de att Sverige ska använda internationella samarbetsorganisationer som OSSE och FN mer, och framför allt satsa på sådant som främjar fred och avspänning: internationellt miljösamarbete, handel, turism och vänorter.
Vi behöver inte en politik för kärnvapenupprustning. Vi behöver en politik för fred. Förhoppningsvis har vi ett år på oss att förstå det.
Grannarnas samfällda Facebook-engagemang i katten Cato, som är vän med hela förorten och har skadat en klo.
Föräldrarna i Ronneby som inte vill att deras barn ska använda samma ingång som flyktingbarn. Utvisa dem.
