Valerie Solanas – vem och vad var hon? Vad ville hon med SCUM-manifestet? Var det parodi eller allvar eller båda? Jerker Jansson har besökt 1960-talets New York och träffat en Valerie Solanas som inte känner sig hemma i den feministiska ikonbilden av sig själv.
New York luktar skämd snabbmat, ångestdriven framtidstro och kemi. Allt är extremt bra, men alla mår skitdåligt. Det är sextiotal och jag har stämt möte med ett av den moderna feminismens viktigaste namn utanför ett soprum. Jag är livrädd.
– Ska jag skära kuken av dig? vrålar Valerie Solanas när hon öppnar dörren till soprummet.
Sedan skrattar hon avväpnande och bjuder in mig med en överdriven gest.
– Stig in i min salong.
”Jag är dramatiker”
Det är mörkt inne i soprummet, den enda ljuskällan är ett stearinljus som fladdrande hotar att slockna av draget från den öppna dörren. I ett hörn ligger en hög med kläder på det som antagligen är hennes säng. En tillplattad kartong.
– Det är inte mycket till liv, säger hon, men konstigt nog duger det åt mina klienter. Torskarna.
Jag kan inte komma på något att säga. Jag har ju läst att hon försörjde sig som prostituerad i perioder, men att så påtagligt se att det inte handlade om någon lyxeskorttillvaro gör mig illamående. Det känns så fult, så smutsigt.
– Jo, jag föraktar dem. Kunderna. Jag har kompisar, kollegor, som tycker att jobbet är kul, visst, men de behöver ju inte hålla till så här. Jag kan visserligen tycka att det inte är mer än rätt att snubbarna för pröjsa för det de ändå kan ta gratis av en, men jag är ju inte prostituerad. Jag är författare. Dramatiker.
Patriarkatet
Många glömmer det. Att i synnerhet SCUM-manifestet är en roman. Varken en handledning i radikal feminism eller ett avslöjande titthål in i hjärnan på en av de där galna kvinnosakskärringarna – manshatarna.
– Men jag hatar ju inte män. Jag är lesbisk, typ, men de flesta lesbiska hatar ju inte män.
Hon skrattar till.
– Lesbiska kvinnor har ju mindre orsak att hata män. De slipper för det mesta komma nära dem. Eller jag kommer dem ju nära nu och det är jävligt äckligt. Men det är torskarna. En sorts män. Det är idiotiskt att ställa alla män ansvariga för det jag rasar mot i manifestet. Patriarkatet är inte en grupp människor, det är en samhällsform.
Det är tydligt. Ingen gör Nikanor Teratologen till ledare för någon rörelse. Hans förvirrade, märkliga berättelser som ångar av våld, hat och galenskap görs inte till exempel på manssamhällets avigsida, på patriarkatets perverterade principer.
”Klart jag är politisk”
Hon skrattar till och förvrider ansiktet i en märklig grimas, jag fattar inte riktigt vad den betyder, om den överhuvudtaget betyder något. Kanske såg hon att jag försvann in i tankarna.
– Men de har gjort mig till något slags feministisk ikon, va’? En förebild.
Jag nickar.
– Men du är feminist, väl? frågar jag.
– Jo. Ja. Det är intellektuellt och känslomässigt ohederligt att vara något annat. Men det är ju inte det jag är, liksom. Feminismen är bara insikten om att alla är människor och att alla borde bli behandlade juste. Utom de som förtjänar att bli slaktade som grisar.
Jag stirrar på henne. Det är omöjligt att veta om hon skojar. Driver med mig. Eller om hon menar allvar.
Det krafsar till i ett hörn. En råtta springer snabbt över det skitiga golvet. Valerie slår ut med handen. Som för att säga ”så här har jag det”. Vi sitter tysta. Länge. Pinsamt länge.
– Ändå, säger hon till slut. Klart jag är politisk. Det är omöjligt att vara något annat när man har upplevt det jag har upplevt. Själva det faktum att någon ska behöva uppleva det jag har upplevt är skäl nog att se samhället som galet.
”Warhol. Den fan”
Hon fnissar och pekar mot sin panna.
– Sen är jag ju galen också. Det går inte att förneka. Men tänk på allt våld och hat som finns i litteratur och annan konst. På alla misogyna män som får sprida sin skit utan att någon egentligen reagerar. Tänk på allt våld som utövas i religionens, statens och den goda moralens namn. Ibland tycker jag att jag inte är så galen i alla fall. Det är patriarkatet som är det verkligt galna.
Jag tänker inte prata om hur hon sköt Andy Warhol. Dels har det inte hänt än. Dels tycker jag inte att det har så mycket med hennes författarskap att göra. Kvinnors skapande biografiseras gärna.
Plötsligt inser jag att jag antagligen gör detsamma när jag skriver den här texten.
– Det gör du nog, säger hon. Men det gör inte så mycket. Warhol. Den fan. Ska jag skjuta honom?
Jag inser att det är dags att lägga ner. Risken är för stor att jag ställer till med problem. Pajar rumtidväven eller nåt.
En kram
Mina knän knakar till när jag reser mig upp. Valerie följer mig till dörren. Ögonen som har vant sig vid dunklet i soprummet får en smärtande chock när solljuset kastar sig över oss när hon öppnar dörren.
– Egentligen är det enkelt. Ta ingenting som jag säger på blodigt allvar. Det skiter sig alltid. Också när jag gör det.
Jag plockar fram ett paket filterlösa Marlboro, erbjuder henne en, men hon avböjer.
– Slutat. Det är ju skitfarligt att röka. Har ni inte fattat det än?
Hon ger mig en kram. Jag stelnar till.
En kram. Av Valerie Solanas.
Om Valerie Solanas
