Energi · Kultur med Nike

Ung spännande fotokonst

Publicerad 2016-05-12

6 min lästid

Angelica Elliott och Lu Kowski

Brinnande bilar, smutsiga husväggar, en diskbänk, en bakfull kompis i den obäddade sängen, en ensam cykel i morgondimman på balkongen, parkeringsplatserna, rader av höghus och människorna på ölhaket Oasen i Rågsved centrum, är några av de bilder som Angelica Elliott nu arbetar fram till den kommande boken och utställningen med arbetsnamnet Suburban Sanctuary. Elliotts nya fotoprojekt handlar om kärleken till människorna och estetiken i Rågsved, och om den personliga pånyttfödelsen efter en traumatisk förlust.

Hennes bilder fångar utsattheten och misären – de andas den trista, lite halvdöda verkligheten i svenskt förortsliv och belyser den politiska kraften som finns i de fattigas kvarter. Men de andas också punk och svärta i ordens allra bästa bemärkelser. Det vardagsvanliga romantiserat på ett fantastiskt vackert sätt. Elliotts bildvärld är en viktig kontrast mot de tjusiga ytor vi ofta ser i den nyrika offentligheten på sociala medier.

– Jag vill visa förorten som den ser ut i dag. Inte utanförskapet utan gemenskapen. Säger Angelica och visar mig tre generösa buntar med printar.

– Det är ett personligt projekt men också en skildring av en älskad plats på jorden.

Det började som en förvirrad flykt från smärtan till ett nytt liv på en ny plats och hur sorgearbetet blev till en blomstrande kärlekshistoria. Hon valde att göra något vackert av livet som måste gå vidare. Hon har överlevt och visar varför hon vill vara kvar. Bilderna ställer också en mängd existentiella frågor: Vad betyder tillhörighet? Vad är ett hem?

– Jag älskar Rågsved! Jag tycker att allting där är vackert! Även skitiga husfasader kan göra mig glad. Jag gillar det ordinära, det som andra kanske inte ser. Något som plötsligt blänker till i solen. Det är skönhet för mig!

Elliotts konstnärskap grundar sig i henne själv, hon assisterar och deltar i Atelier Smedsby, en ettårig fotografisk workshop, men har valt att inte gå någon fotoutbildning och det har hjälpt henne att behålla sin nyfikenhet, sitt driv och att inte bli formad av regler och ramar. För att få tillgång till själva livet krävs ingen behörighet i form av examen eller klass. Friheten från behörighet är också en form av tillhörighet i världen som fri skapande person. Att berätta sin egen visuella historia måste få ta tid.

Tid är något även Lu Kowski värdesätter – hennes bilder är livfulla, detaljrika och nära inpå vad objektet uttrycker. Nakna hudar, bortvända ryggar, skylda ansikten, trasiga kroppar, blickar och kroppsspråk med mycket smärta – allt närgånget fångat, ofta med oskärpa och starka kontraster

– När jag kom till Sverige från Grekland 2013 plåtade jag allt som hände runt mig. Ville inte missa något av mitt nya liv.
Lu visade delar av sina upplevelser i projektet Melancholia på Fotografiska i Stockholm 2014 och skaffade sig ett respekterat namn i fotovärlden.

63-20-Angelica-4 — Foto: Angelica Elliott

Just nu arbetar Lu i ett tidigt skede med ett nytt projekt om kroppen som landskap. Hon längtar efter mer färger och experimenterar med närbilder på riktiga kroppar som i säregna vinklar och kompositioner liknar landskap. Stenar, stränder eller bara abstrakta former som ger associationer till naturen.
Det blir stundtals måleriskt och mystiskt på ett fantasieggande och bländande vackert sätt. Till exempel bilden the air we breathe om hur vi andas genom naturen, hur människorna och naturen hänger ihop. Lu hoppas att projektet ska bli bok och utställning, och hon värnar om sin frihet som konstnär på vägen.

– Det är lättare att hitta kroppar som ser ut som landskap än att hitta landskap som ser ut som kroppar. Men det finns en vit ö i Grekland som ser ut som månen.

Många gestalter på bilderna är bortvända och Lu gillar det anonyma för att bättre kunna visa sig själv i andra.

– Det är så mycket vi inte vet om oss själva, säger hon. Som kommer fram ur det undermedvetna och in i konsten.
Det finns, och ska finnas, hemliga anledningar till vad vissa bilder vill visa. Lu behöver inte känna smärtan för att en bild uttrycker smärta. Intuitionen lever sitt eget liv. Det handlar om att visa sig själv i någon annan, men att den andra också ska visa sig själv genom dig.

När jag frågar om hur fotokonst kan bli politisk och kanske samhällsomvandlande i dag, så svarar Lu att vi alltid måste börja med oss själva och sen samhället. Många av hennes bilder är från Aten och skildrar Greklands negativa förändring, allt som bara dör, blir fattigare och slitnare.

– Jag var arg hela tiden på samhället när jag bodde där. Det är många som är där och plåtar.

Atens själ är tacksam att fånga på bild. Stockholm däremot har inte lika mycket själ, tycker Lu. Människorna här däremot är själfulla! säger hon och det glittrar till i hennes ögon.