Krönikor

Gör det bättre själv

Jag har varit med i Miljöpartiet sedan 1988. I med- och motgång har jag varit kvar. Jag vet inte ens riktigt varför. En del påstår att jag strävat efter makt. Kanske. Men när jag tittar tillbaka tycker jag inte att det ser ut så. Snarare som en till idioti gränsande envishet.

Jag blev språkrör 2002 när partiet låg mellan 3 och 4 procent i opinionsmätningarna, fyra månader före valet. På den kongressen hade journalisterna kommit dit för att beskåda MPs undergång. Det var snarare ett kamikazeuppdrag än någon säker väg till makt och status.

Det är väl ingen underdrift att säga att det gnälls en hel del på politiker. De är tacksamt byte om du vill vinna sympati. Så tacksamt att folk som ägnat det senaste året åt att ösa ur sig hat mot Åsa Romson nu ägnar sig åt att ösa ur sig lika mycket hat över att MPs valberedning föreslår att hon ersätts. Det kan liksom aldrig bli rätt hur man än gör i vissas ögon.

Om vi bortser från MP-krisen ett ögonblick, vad beror det på att det gnälls så mycket på politiker? Det är folket själva som valt politikerna. Ändå tycks så många missnöjda med resultatet. Jag har haft oändligt många konversationer under mina år i politiken med människor som anser att politiker överlag är korrupta, maktkåta, bara ute efter egen vinning och befinner sig miltals från ”verkligheten”.

”Om du tycker att det är fel personer vid makten, rösta på någon annan nästa gång då, och försök övertyga dina vänner att göra detsamma” brukar jag säga. Svaret på detta blir oftast en fnysning. Trots att vi de facto har fått in både nya partier och nya personer i beslutande församlingar på det sättet. Men det verkar inte räcka.

Jag börjar luta alltmer åt att säga åt folk: ”gör det själv då, om du tror att du kan göra det så mycket bättre”. För även om jag inte tror att just gnällspikarna vore de bästa representanterna så skulle jag faktiskt önska att urvalet var bredare. Det är starkt begränsande att demokratin är så hårt knuten till partierna.

Endast 3–4 procent av befolkningen är med i något parti överhuvudtaget och i praktiken är det endast dessa som kan komma i fråga för förtroendeuppdrag. Trots att det säkerligen finns många andra lämpade. Lägg därtill att det anses vara fult inom många akademiska läger att lägga sig i och engagera sig i politik.

Partidemokratin börjar förlora fotfästet, är jag rädd. Och värre kan det bli. Det sätt som varje felsteg i dag skandaliseras lockar knappast till politiskt engagemang. Samtidigt får alla de som strävsamt sköter sina uppdrag sällan uppmärksamhet. Men det är alltför lätt att skylla på media. Deras nyheter går ju uppenbarligen hem hos folk.

Så. Är det partiernas fel, fel med hur vår demokrati är utformad, vårt valsystem, våra traditioner eller vad?! Och vad kan vi göra åt det? Ska vi möta dessa ständigt återkommande kriser för politikers och partiers förtroende så tror jag att vi måste höja blicken och börja prata mer om hur vi kan vitalisera demokratin.

Eurovision och språkrörsval samma helg. Nästan som när det var konståknings-VM och China Open i snooker samma helg.

Vissa journalisters så ofta usla förmåga att återge vad som egentligen sägs och deras
sällan sviktande förmåga att återge vad de tycker
borde ha sagts.