Vi ser en klantig så kallad krishantering, där Miljöpartiets olika delar har låtit ett hejdlöst medialt drev skapa en politisk virvel utan kontroll. Nästan allt fokus har hamnat på ett tveksamt språkrörsbyte, möjligen med undantag för kolbiten. Många mycket allvarliga gröna frågor ligger illa till i regeringssamverkans tecken. Värdlandsavtal, TTIP, flyktinghanteringen med mera. Kanske är det inte konstigt att interna processer inte uppmärksammas.
Men MP marscherar mot en byråkratisk, enkelriktad organisation där topparna ska staka ut riktlinjerna för valprocedurer, stadgar, val av kongressombud med mera. Begrepp som mångfald och gräsrot blir allt avlägsnare.
Partistyrelsen (PS) har lagt hela tre omfattande propositioner till årets kongress. De lär vara till för att trygga partiets demokratiska ordning. Ett annat sätt att se det är att partistyrelsen vill ta alltmer central kontroll över organisationen. Ett exempel på vad som föreslås är att partiets alla avdelningar ska hålla sig till centralt producerade stadgar. En liten begränsad flexibilitet medges, men det mesta ska vara hugget i sten. Lokalavdelningarna kommer exempelvis inte få ha så kallade sammankallande i stället för ordförande längre. En hierarkisk struktur påtvingas. För säkerhets skull vill PS att ordförande ska avgöra frågorna vid lika röstetal. Lottning tycker de inte är okej.
När partiet i framtiden ska nominera kandidater till sina valsedlar ska de följa några alternativa processer, men ingen ger ett skydd för ens större grupper som har en kandidat om majoriteten inte vill. Ett slags majoritetens diktatur, en beskrivning som PS för övrigt inte tycker om.
Hittills har varje lokalavdelning kunnat skicka ombud till kongresserna. Nu ska de ingå i distriktens ombudskaperi. I ett komplicerat system ska ombuden, via valkretsar, kunna bli representanter för varje medlem. Längs vägen ska medlemsantal upphöjas till fem sjättedelar. Och sen blir det som smort.
Nu har dessa propositioner ”beretts i god demokratisk ordning”. I ett internetsystem, dit alla medlemmar har tillgång, kunde var och en lägga förslag på ändringar. Ändrar du på ett ställe måste du vara beredd och ha förmåga att genomskåda vilka följdändringar som behöver göras. Jag lovar att det är en mycket krävande insats om man ens har orkat ta sig in i systemets möjligheter och förstått processerna.
En omfattande satsning som har lett till att PS också föreslagit bifall till fyra förändringar i sina flersidiga förslag. Rätt marginella förändringar, vill jag påstå. Med tanke på att partiet har drygt 17 000 medlemmar, kan det diskuteras hur väl förankringen har fungerat. En del tänker kanske att det är på kongressen saken ska diskuteras och avgöras, men nu har PS beslutat att ingen får lägga nya ändringsförlag på kongressen. Deadline har gått ut för länge sedan – suck!
Partiet påstås befinna sig i en stor kris. I den mån det är sant är det partistyrelsen och riksdagsgruppen som bär ansvaret för krisen (förutom massmedierna förstås). Det finns enstaka lokala kriser, men i stort sett har vi en kris på riksnivå. Det är verkligen feltajmat att i en sådan situation ägna sig åt rotbehandling och peka med hela handen så att gräsrötterna rättar sig i leden. Det centrala organisationen borde just nu ägna sig åt helt andra frågor och avstå från att sitta på sina höga hästar och försöka tvinga in maskrosorna i sina välansade rabatter!
Inga nya förslag får läggas på kongressen, men det går fortfarande rösta bort eländet eller åtminstone dess värsta delar.
László Gönczi är avhoppad kärnfysiker, kommunpolitiker (MP) gästkrönikör i Syre
