Världens rika länder är på väg att ändra inställning till hur det traditionella biståndet till världens fattiga ska se ut och själva biståndsbegreppet riskerar att urholkas. Det säger Jeffrey Sachs, FN-chefens särskilde rådgivare i utvecklingsfrågor, till IPS.
Omsvängningen sker enligt Jeffrey Sachs samtidigt som världssamfundet kommit överens om FNs nya ambitiösa hållbara utvecklingsmål, kallade SDG.
– Många regeringar ägnar sig åt önsketänkande, där alla säger sig vara för de hållbara utvecklingsmålen, samtidigt som de menar att ingen ska komma till dem för att de ska bli uppfyllda.
Enligt Jeffrey Sachs anser många länder i stället att finansieringen ska ske genom lån från den privata marknaden.
Aldo Caliari som representerar det civila samhället i FN-förhandlingar om utvecklingsbistånd säger att språkbruket under dessa förhandlingar på senare tid tydligt har förändrats. Enligt honom har den privata sektorn i allt högre grad hamnat i fokus.
– Vi är oroade över att stater undandrar sig sitt ansvar och i stället hävdar att det är upp till den privata sektorn, säger Aldo Caliari, som arbetar för den Washington-baserade organisationen Center of Concern.
Båda experterna menar att delar av finansieringen som behövs för att uppfylla de nya utvecklingsmålen bör komma från den privata sektorn, men att det samtidigt finns vissa områden där offentliga bidrag är av avgörande betydelse.
– Om man vill nå ut med en universell tillgång på sjukvård i fattiga länder, vilket är SDG 3, så handlar det om en service inom den offentliga sektorn och fattiga länder har inte de resurser som krävs för att klara det på egen hand, säger Jeffrey Sachs.
När det gäller de fattigaste länderna så menar han att utvecklingen måste finansieras av bidrag.
– Att skuldsätta helt utfattiga länder är inte rimligt, säger Jeffrey Sachs.
Redan nu finns en rad exempel på hur vissa länder flyttat pengar från sina biståndsbudgetar för att täcka kostnader för flyktingmottagande, fredsförebyggande insatser och klimatsatsningar. Jeffrey Sachs påpekar att det även gäller skandinaviska länder, ”några av världens bästa biståndsgivare”, som överfört resurser till program för flyktingar.
Jeroen Kwakkenbos vid det europeiska nätverket Eurodad, en sammanslutning av ickestatliga organisationer som arbetar med utvecklingsfinansiering och fattigdomsreducering, säger att det finns en oroande trend inom OECD-ländernas biståndspolitik där bidrag har börjat ersättas av lån. Som exempel nämner Jeroen Kwakkenbos hur regeringen i Australien på sin hemsida skriver att bistånd utgör ”en allt mindre del av utvecklingsfinansieringen”.
Enligt Jeroen Kwakkenbos började man att använda biståndspengar för att finansiera flyktingkostnader redan under 1990-talet.
– Men då handlade det om en så liten proportion av biståndet att ingen brydde sig om det, säger Jeroen Kwakkenbos.
Trots att OECD-ländernas biståndsbudgetar ökade lite under 2015 så lyckas de allra flesta biståndsgivande nationer ännu inte komma upp till FN-målsättningen om att minst 0,7 procent av bruttonationalinkomsterna ska avsättas till bistånd. Jeroen Kwakkenbos säger att målsättningen om när 0,7-procentsmålet ska vara uppfyllt nu har flyttats fram till år 2030, samma år som världssamfundet kommit överens om att de nya utvecklingsmålen ska vara uppfyllda.
– Då ska man komma ihåg att 0,7-procentsmålet till en början skulle vara uppfyllt till år 1980, eller allra senast till år 1985, säger han.
