DEBATT Dagens upphetsade svenska debatt kring etnisk identitet och vem som hälsar hur på vem känns väldigt yrvaken. Kanske beror detta på en motsättning mellan vår officiella PK-attityd kring tolerans med hyllningstal till mångkulturen och ambitionen att människor ska integreras i samhället. Det innebär att individen i hög grad ska anpassas till systemet och bli en nyttig medborgare, vilket i slutänden riskerar att övergå i assimilering.
Inom sociologin talas det i dag om inkludering, tidigare ofta synonymt med integration, i meningen att systemet så långt som möjligt ska anpassas till individen. Det är således ett synsätt där större hänsyn tas till individers och gruppers särart (etniskt, kulturellt, religiöst, sexuellt men också avseende olika fysiska och psykiska avvikelser eller handikapp) och vad dessa särarter kan bidra med inom en samhällsgemenskap. Inkluderingen omfattar därför såväl etniska svenskar och människor med invandrarbakgrund som de som nyligen kommit hit.
Det är alltså inte fråga om att anpassa människor till givna roller utan att de istället ska uppmuntras att utveckla sina specifika egenskaper inom en mångfasetterad gemenskap och bidra till dennas utveckling. Detta ställer krav på oss alla, särskilt oss med etnisk svensk bakgrund. Här testas förmågan till både tolerans och empati. Att vara inkluderande är heller inte helt riskfritt – en lärdom vi kan dra från MPs erfarenheter!
Ett fotbollslag skulle kunna tjäna som exempel på inkludering. Mer än i de flesta andra lagsporter varierar spelarnas kroppskonstitution, något som är särskilt märkbart i topplagen. Den etniska och kulturella mångfalden är dessutom stor i många lag. Spelarna kompletterar varandra utifrån sina olika styrkor och svagheter både speltekniskt och vad gäller speluppfattning. Ett lag som vill nå verklig framgång måste kunna dra nytta av sina individualister på ett optimalt sätt även om det krävs att alla i laget måste anpassa sig till regler, strategi och taktik.
De krav som sist och slutligen måste ställas på var och en av oss som medborgare i ett land, oavsett bakgrund, är att vi respekterar rådande lagar inklusive dem som rör de universella mänskliga rättigheterna samt att vi bidrar till vår och familjens försörjning efter bästa förmåga. Däremot kan ingen kräva att alla ska underkasta sig inhemska sedvänjor och värderingar enbart för sakens skull, eftersom det ju skulle strida mot idén om mångkultur. Förhoppningsvis leder människors behov av att ingå i större eller mindre gemenskaper till att man på sikt anammar delar av varandras kultur vilket resulterar i verklig mångkultur.
