Glöd · Ledare

Den lättkränkta journalistkåren

Så har vi fått bevittna ytterligare ett mediedrev. Lika oresonligt, osmakligt och nyanslöst som vanligt. I jakten på ett redan skadeskjutet högdjur har vanliga journalistiska värderingar ingen plats. Att lyckas fälla en tolvtaggare smäller så mycket högre än rapportering som ger en mångsidig bild och förklarar händelser ur mer än en synvinkel.
Makthavare ska självklart granskas, men i den journalistiska hedern borde likväl ligga att låta alla, eller åtminstone så många sidor som möjligt, komma fram. Men när dreven kommer igång finns inget sådant, istället känner sig journalister i det närmaste kränkta när perspektiv lyfts som inte bekräftar deras bild.

I det nu aktuella fallet med Mehmet Kaplan nöjde sig inte journalisterna med att fälla honom, de skulle till varje pris även pressa de ledande miljöpartisterna att hålla med dem. Miljöpartister som jobbat med honom i upp till 20 år, och har en betydligt bredare och mer djupgående bild av vad Kaplan står för ska alltså köpa journalisternas berättelse, baserad på några stillbilder och några korta filmsnuttar.

Jag känner inte Kaplan och har ingen koll på hans värderingar. Offentligt har jag inte sett honom säga något som styrker att han skulle dela värderingar med dem han kopplats ihop med i drevet. För all del har jag inte heller hört honom ge uttryck för några mer djupgående gröna värderingar. Åtminstone inte utöver synen på mänskliga rättigheter. Tvärtom har han varit ledande när Miljöpartiet kommit allt längre ifrån de gröna grundvärdena.
Men även om han inte framstår som speciellt grön ur mitt perspektiv vore det absurt att mer eller mindre kräva att alla som känner honom skulle anamma min ytliga bild av honom.  Det hedrar därför Miljöpartiets språkrör att de står upp för sin bild av Kaplan, den de har sett, att de inte gör det enkla och vänder honom ryggen som till exempel Moderaterna gjorde med Littorin.

För en stor del av journalistkåren är det dock djupt kränkande att deras bild och drev ifrågasätts. Precis som om det bara skulle finnas en sann bild, precis som om journalister alltid har rätt, precis som om det vore värre att ifrågasätta journalisters jobb och värderingar än politikers eller andra yrkesgrupper.

Maggie Strömberg, som skrev en bok full med faktafel om Miljöpartiet, hävdade till och med i Aktuellt att det finns demokratiska problem om politiker kritiserar media. Det är ett häpnadsväckande uttalande som dock verkar finna stöd hos många journalister.

Tveklöst har Kaplan träffat folk med förfärliga politiska agendor. Tveklöst hade det varit bättre för honom att låta bli. Men hade det varit bättre för civilsamhället, det offentliga samtalet och byggandet av broar i samhället om han hade låtit bli? Det vet vi bara om vi vet hans politiska agenda. Miljöpartisterna som känner honom bäst är övertygade om att den är god, journalister som vill kunna skryta med att ha fällt honom framställer den som ond. Båda perspektiven måste få föras fram.

Självklart väcker Kaplans kontakter med Rafet Candemir många frågor. Turkiet är ett land som ständigt bryter mot de mänskliga rättigheterna, vars regering förföljer och terroriserar landets minoriteter. Amnesty International konstaterar att tvångsdeportationer pågår till Syrien från Turkiet, och berättar om övergrepp mot flyktingarna i turkiska fängelser. Fängelser där flyktingar hamnar utan att delges misstankar om brott, utan tillgång till advokat och utan kontakt med omvärlden. Turkiets brott mot de mänskliga rättigheterna är många.

Men är Kaplans möten med Candemir mer uppsendeväckande än att den svenska regeringen var drivande i beslutet att EU ska skicka 60 miljarder till Turkiet och Candemirs uppdragsgivare Erdoğan? Är det inte mer uppsendeväckande att Löfven och hans regeringschefskollegor i EU minglar med Erdoğan och betalar honom för att vi ska slippa flyktingar?

Listan på frågor som borde ha ställts, diskussioner som borde ha hållits, kan göras lång. Men i drev finns det bara plats för en ensidig förenklad bild av en komplex verklighet. Det verkliga hotet mot demokratin är därför lättkränkta journalister på höga piedestaler som försöker skaffa sig ett åsiktsmonopol.

Om Storbritannien lämnar EU vill endast 32 procent av svenskarna att Sverige ska stanna.

Åsa Romson tar flyget tur och retur till New York för att signera klimatavtalet.