De flesta är överens om att återvinning är framtiden. Men i dagens svenska avfallssystem står återvinningsutvecklingen stilla samtidigt som sopförbränningen ökar. En stor del av landets fjärrvärme produceras genom att man eldar upp värdefulla material.

Värmeverkets skorsten reser sig högt över den övriga bebyggelsen i industriområdet Boländerna i Uppsala. Inne i den stora byggnaden lyfter en tung järnklo upp fem ton sopor in i förbränningsugnen. Proceduren upprepas i stort sett dygnet runt i ett av landets största sopförbränningsverk.
– Vi förordar alltid materialåtervinning och minimering enligt den så kallade avfallstrappan. Det avfall som inte går att återvinna har vi möjlighet att på ett ansvarsfullt sätt producera el, värme och kyla av, till staden och våra kunder, säger Adrian Berg von Linde på Affärsutveckling Vattenfall AB Värme Sverige
I dag bränns ungefär 50 procent av allt hushållsavfall och mycket av det skulle kunna återvinnas istället. Avfall som i nuläget inte ska återvinnas är exempelvis blöjor och kuvert, men merparten av de brännbara soporna består av matavfall, som kunde ha blivit biogas och olika förpackningar som i sin tur kunde ha återvunnits. Trots alla fina ord om cirkulär ekonomi och Sverige som ett land i framkanten på miljöutvecklingen står den svenska avfallsåtervinningen i stort sett stilla och att de senaste årens satsningar på nya sopförbränningsanläggningar är en orsak till det är ingen vild gissning.

Ovanligt god affär

Att sopförbränning blivit en het marknad beror helt enkelt på att det är en ovanligt god affär för energiföretagen. Till skillnad från traditionell tillverkningsindustri, där man betalar för en råvara och av den producerar en produkt som säljs med vinst får de som eldar med sopor betalt i båda leden. Först tar man en avgift för att ta hand om soporna som ligger runt 500 kronor per ton och sedan får man betalt för värmen man producerar genom att elda upp dem.
– Jag skulle gärna också vilja ha ett företag där jag får betalt i båda ändar, varför skulle man inte vilja det? Först får man betalt för att ta emot materialet och sedan får man betalt för produkten man producerar. Ekonomiskt är det en mycket god affär, miljömässigt är det en dålig, säger Robert Falck, tidigare vd för återvinningsföretaget SRV och författare till boken Smarta sopor.
Att företagen vill tjäna pengar är förstås inte konstigt. Men man kan  tycka att det borde finnas andra som värnar om miljöintressena, till exempel politiker på kommunal, landstings- och statlig nivå. Möjligen finns det några, men de flesta verkar lysa med sin frånvaro, åtminstone i den här frågan. Ett problem är förstås att flera av företagen som gör affärer på att bränna sopor är kommun- eller statligt ägda.

Importerade sopor

Istället för att motverka att återvinningsbara material går upp i rök i förbränningsanläggningarna subventionerar man förbränningen. 2010 togs den tidigare sopförbränningsskatten bort, vilket gjorde en redan god affär ännu bättre.
Sedan skatten togs bort har flera nya anläggningar tagits i bruk och kapaciteten har länge varit större än mängden brännbara sopor som produceras i Sverige. För att hålla igång verken och producera så mycket värme som behövs får man då importera sopor från andra länder. I Sverige importerar man bland annat sopor från Finland, Norge, Storbritannien och Irland.
I Sverige har man genom politiska åtgärder lyckats reducera avfallsdeponi, alltså att man bara lägger soporna på tipp, till ett minimum genom politiska styrmedel. År 2000 infördes en deponiskatt och sedan 2005 är det förbjudet att deponera både brännbart och organiskt avfall. I flera av länderna Sverige importerar sopor från är deponi fortfarande vanligt, vilket kan ses som ett argument för att det är lämpligt att vi i Sverige tar hand om deras avfallshantering. Robert Falck håller inte med.
– Givetvis är det helt fel att man importerar sopor från hela världen för att ta hand om dem här. Sopor ska inte brännas överhuvudtaget utan återvinnas. Och om de nu ändå bränns ska de självklart brännas i närområdet. Vi ska inte vara ett världssamvete när det kommer till sopor.

För att få lite mer klarhet i vad det egentligen är som bränns i de svenska avfallsanläggningarna går jag ner i soprummet i hyreshuset där jag bor och öppnar ett antal påsar. Innehållet består i första hand av matrester och förpackningar som glasflaskor, mjölkförpackningar och konservburkar. Det stämmer bra med plockanalyser som Avfall Sverige gjort och som visar att lite över 30 procent av innehållet i brännbartsoporna består av olika förpackningar. Lite över 30 procent består av det oklara ”Övrigt”, som inte är förpackningar, men som till stor del förmodligen skulle gå att återvinna. Det skulle även matavfallet, som enligt undersökningen står för cirka 28 procent.

”Ekonomiskt är det en mycket god affär, miljömässigt är det en dålig.”

Matavfall blir biogas

På Uppsala Vattens biogasanläggning på Kungsängen backar en avfallsbil fram till den ena av de två mottagningsfickorna och tippar ner påsarna med det organiska avfallet från olika hushåll i Uppsala. Den kväljande lukten är påträngande men verkar inte besvära de anställda som går omkring på anläggningen.
Nere i fickan river en påsrivare sönder plastpåsarna som skiljs av från innehållet i en trumsikt. Plasten pressas sedan ihop och skickas till förbränning medan matavfallet åker vidare. Inne i anläggningen sönderdelas avfallet och hygieniseras, det vill säga värms upp till 70 grader för att ta död på bakterier. Efter det rötas avfallet genom att mikroorganismer bryter ner det organiska materialet i frånvaro av syre. På det viset bildas biogas och biogödsel.
Den mesta av biogasen används till bränsle som Uppsalas biogasstadsbussar och en del av stadens taxibilar körs på. Av tio kilo matavfall produceras biogas som motsvarar en liter bensin.
– Det startade ju egentligen som ett sätt att få en bättre stadsmiljö i Uppsala. Genom att bussar och taxibilar körs på biogas får man ju ner partikelutsläppen och avgasnivåerna ordentligt i centrala Uppsala, säger Lennart Nordin, som är sektionschef för Uppsala Vattens biogasproduktion.
Biogödslet pumpas vidare till en tank och transporteras ut till lantbrukare runt omkring Uppsala.
– Ju mer som tas omhand ju bättre är det ju för miljön. Det här blir ett kretslopp där all koldioxid går runt. Till skillnad från när man använder fossila bränslen så tillför man ju ingen ny koldioxid med biogas, säger Lennart Nordin.
Biogasanläggningen på Kungsängen tar hand om 30 000 ton organiskt avfall per år. Cirka 14 000 ton kommer från Uppsalas hushåll och verksamheter som slakterier, restauranger och mataffärer. Resten kommer från andra kommuner. Av avfallet producerar man biogas motsvarande 8 000 liter bensin om dagen. Och ambitionen är att det ska öka. Det som kan sätta stopp för det är EU.
– Som det är nu är biogasen skattebefriad och den säljs till ett tio procent lägre pris än bensin, men nu vill EU att den ska skattas med samma koldioxidskatt som vanlig bensin och det vore ju ett dråpslag. Blir den rejält mycket dyrare än vanligt bränsle så kommer få privatbilister välja den, säger Lennart Nordin.
Undantaget gäller fram till 2020.

Mycket energi att vinna

Biogasproduktion ger alltså en bättre stadsmiljö och har fördelen att den inte tillför någon ny koldioxid i atmosfären. Men faktum kvarstår att bara ungefär en tiondel av energin som gått åt till att producera maten som blir biogas kommer till nytta i gasproduktionen. Att göra biogas av bananskal och kaffesump är jättebra, men att göra det av fullt ätbar mat, som ofta är fallet, är ingen vettig lösning.
Vid sortering av avfall är det istället förpackningarna som är värdefullast ur energisynpunkt. I topp ligger metall. När det kommer till stål och aluminium sparar man 80–90 procent energi på att återvinna jämfört med att utvinna nytt stål och aluminium ur malm. Vid återvinning av papper sparar man 70 procent energi, plaståtervinning sparar 62 procent och vid återvinning av glas sparas 20 procent.

”Borde förbjudas”

En soppåses normalvikt ligger antagligen någonstans runt fem kilo. Om den innehåller matavfall så kan den generera biogas motsvarande drygt en halv liter bensin. Hamnar samma kasse istället i brännbart ger den 1,5 kilowattimmar energi med ett värde på runt en krona. Båda alternativen är det som borde tas till i sista hand. Enligt Robert Falck krävs det stora förändringar för att få bukt med problemen.
– Det ser mörkt ut. Det krävs politisk beslutskraft i alla led. I kommuner, i landsting och i riksdagen och det verkar inte finnas mycket av det. Avfallshanteringen är vårt näst största miljöproblem. Det största är ju att vi eldar upp för mycket fossila bränslen, men det näst största är soporna. Här i Sverige borde man helt enkelt förbjuda värmeverken att elda avfall. Det ska självklart återvinnas, säger han.

Följer avfallstrappan

I Vattenfalls fjärrvärmeverk eldas 360 000 ton sopor upp varje år, av vilka merparten skulle ha kunnat återvinnas istället med olika grad av energi-
besparande. En del kritiker hävdar att de stora satsningarna på utbyggnad av sopförbränningsverken bromsar utvecklingen av återvinnandet av sopor, men det håller inte Adrian Berg von Linde med om.
– Vi tycker inte att vi bromsar utvecklingen av återvinnande av sopor. Vår grundinställning är i enlighet med den så kallade avfallstrappan, att det som går att materialåtervinna ska gå till materialåtervinning. Det finns i dag också incitament för ökad materialåtervinning eftersom vi tar betalt för att ta emot det brännbara avfallet och förpackningar tas emot utan avgift av förpackningsinsamlingen. Möjligtvis skulle man dessutom kunna fundera på om producenter från början kunde konstruera varor på ett sätt som gjorde det lättare att återvinna dem, men detta är en fråga för producenter och konsumenter.

”Genom att bussar och taxibilar körs på biogas får man ju ner partikelutsläppen och avgasnivåerna ordentligt i centrala Uppsala.”

Var ligger ansvaret?

Men trots den goda möjligheten att rädda en stor del av energin som gått åt till att tillverka förpackningarna så har återvinnandet stått i stort sett stilla i Sverige de senaste åren. Jag undrar var Adrian Berg von Linde anser att ansvaret ligger. Hos de styrande, företagen eller hos privatpersoner.
– Samtliga inblandade har ett ansvar, ytterst är detta en fråga om kunskap och ansvarstagande. Vi har med detta i våra guidningar av anläggningen, att vår plats i avfallskedjan är efter återanvändning och materialåtervinning. Vår verksamhet är av långsiktig natur och därför är det viktigt att hela kedjan fungerar, vi är stolta över att vara en kugge i maskineriet, säger han.

Ämnet glyfosat har varit en formidabel succé. Det är det mest använda verksamma ämnet i växtskyddsmedel världen över för att bekämpa ogräs. Men det har stormat kring ämnet som efter en bedömning 2015 sågs som ”troligen cancerogent”. Något som sedan dess varit omtvistat då undersökningar av myndigheter i EU och USA kommit fram till det motsatta.

”Det blir en kedjeeffekt på småkryp”

Det var också risken för att det skulle vara cancerogent som låg i centrum för debatten om ämnet skulle få ett förnyat godkännande att användas inom EU. Efter att Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) 2022 kommit fram till det inte är ”cancerframkallande, mutagent eller påverkar fertiliteten hos människor”, låg vägen öppen för ett förnyande av godkännandet. Något som också skedde häromdagen.

Samtidigt finns en annan sida av myntet, som inte lika ofta kommer fram i debatten: Påverkan på den biologiska mångfalden. Lina Herbertsson, forskare vid Lunds universitet, säger att det inte finns några säkra bevis för att glyfosat skulle skada bin. Men varnar för den indirekta effekten. För även om glyfosat effektivt hjälpt lantbrukare att hålla ogräs borta, har det varit desto sämre ur insekternas perspektiv, då de berövas sin mat. För vad som kan vara ogräs för oss, är ofta livsnödvändigt för insekterna.

– Det blir en kedjeeffekt på småkryp, antingen gillar de växterna i sig eller för att de gillar andra småkryp som äter växterna, säger Lina Herbertsson.

Sverige i framkant

Nyligen röstades ett förslag från EU-kommissionen om att halvera användningen av bekämpningsmedel i EU till 2030 ned av EU-parlamentet. Något som om det fått grönt ljus, hade kunnat få stor påverkan på den biologiska mångfalden. Men till största del ute i Europa, tror Lina Herbertsson.

– Kommer man till andra länder använder man mycket mer bekämpningsmedel och då kan vi tänka oss att många av de här problemen blir mycket allvarligare.

I ett internationellt perspektiv använder ändå Sverige bekämpningsmedel restriktivt, tycker Lina Herbertsson. Integrerat växtskydd, IPM, den metod som föreslogs av EU-kommissionen för att minska andelen bekämpningsmedel med hälften, används också i stor utsträckning i Sverige.

– Jordbruksverket är bra på att uppmuntra och uppmana bönderna att använda andra metoder än att spreja allting med bekämpningsmedel.

En ännu större bov…

Ändå hör jordbrukslandskapet till de platser där den biologiska mångfalden utarmats mest – också i Sverige. Men Lina Herbertsson ser inte användandet av glyfosat och andra bekämpningsmedel som den främsta boven, utan hur vi förändrat jordbrukslandskapet.

– Jag skulle säga att glyfosat spär på det här problemet med landskapsförändringarna, med lite boplatser och för lite mat. Tänk dig miljöerna i Astrid Lindgrens sagor, med naturbetsmarker, ängar, olika vattendrag och sockerdricksträd (en gammal ek i Pippi Långstrump, reds. anm), där trivs väldigt många groddjur, fåglar och insekter. Idag har vi istället stora åkrar som är helt rensade på boplatser och föda för djur som behövs för organismer att fullfölja sin livscykel.

Det är ett stort antal länder inklusive USA, Kanada, Japan och en rad Europeiska länder som under den pågående klimatkonferensen COP28 går ut med budskapet om att kraftigt öka kärnkraften.

Sverige tar nu konkreta steg mot ny kärnkraftskapacitet och jag är glad att stå sida vid sida med likasinnade länder här på COP28, sade statsminister Ulf Kristersson (M) under ett anförande på lördagen.

Enligt avtalet kommer kärnkraften att spela en nyckelroll för att nå målet med minskade koldioxidutsläpp. Målet är att tredubbla kärnkraftskapaciteten till 2050 jämfört med 2020 års nivåer.

Till finrummet

Ulf Kristersson pekade under en presskonferens på att kärnkraft har gått från att vara nästan skamfyllt till att få en framträdande roll på årets klimatmöte.

– Vi ska vara bland dem som leder den utvecklingen. Det vore bra om vi kunde få samsyn i Sverige om att kärnkraft är en viktig del i omställningen. Där är vi inte än men vi är på väg.

Näringsminister Ebba Bush (KD) lyfte de initiativ som tagits för underlätta utbyggnaden av kärnkraft i Sverige, bland annat genom en utredning som ska över kärnavfallsprogrammet och ansökningsavgifterna.

– Sverige är ett föregångsland och vi visar att det går att vända klimatångest till klimathopp, mycket tack vare svenska företag, säger Busch.

Avtalet är inte ett bindande avtal utan mer av ett ”gentlemens agreement” enligt Bush.

– Men det kommer att påverka företagens investeringsbeslut.

Tredubblingen som avtalet avser ska inte nödvändigtvis ske i varje enskilt land.

Får kritik

Bland länderna som ingått i överenskommelsen finns Storbritannien, Bulgarien, Kanada, Finland, Frankrike, Ungern, Sydkorea, Moldavien, Marocko, Nederländerna, Polen, Sverige, Ukraina och Förenade Arabemiraten.

John Kerry, USA:s särskilda sändebud för klimat, säger i sitt anförande att FN:s klimatpanel IPCC tar upp kärnkraft som ett sätt för hur världen klarar 1,5-gradersmålet.

– Vi kan inte nå noll nettoutsläpp till 2050 utan en del kärnkraft. Det är inte politik eller ideologi – det är matematik, säger han.

Kärnkraft som förnybar energikälla väcker också motstånd. Jeff Ordrowe, en representant för miljörörelsen 350.org säger att de uppskattar att USA:s president Biden vill satsa på alternativ till fossila bränslen men att kärnkraft är en ”farlig distraktion”, något som olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima satte ljuset på.

Trots att världen under detta år sett extremväder såsom bränder, torka, översvämningar, värmerekord och extremvarma hav så har världens ledare inte agerat tillräckligt starkt för att få ner utsläppen av växthusgaser och därmed prognoserna över den förväntade temperaturhöjningen till slutet av århundradet. 

Istället visar en sammanställning av drygt 40 länders klimatplaner att vi med den nuvarande politiken är på väg mot en uppvärmning på omkring 2,7 grader mot slutet av århundradet (2,2-3,4 grader). Siffrorna är en uppdaterad analys från Climate action tracker, ett samarbete mellan de två oberoende forskningsinstituten Climate analytics och Newclimate institute. 

– Man skulle kunna tro att de extrema händelserna runt om i världen skulle sätta igång åtgärder, men regeringar verkar omedvetna och tror på något sätt att man kan trampa vatten och på så sätt hantera floden av effekter, säger Claire Stockwell, policyanalytiker på Climate analytics och huvudförfattare till rapporten, i ett pressmeddelande. 

– Detta är det kritiska decenniet för åtgärder: vi behöver regeringar som steppar upp och förbättrar sina 2030-mål, samtidigt som de arbetar med nästa omgång mål, senast i februari 2025, fortsätter hon. 

En del av Parisavtalet innebär att länderna vart femte år ska uppdatera sina nationellt uppsatta klimatmål, NDC:er, och därmed öka takten på utsläppsminskningarna. 

Men det går trögt. Om man bara räknar med de mål som världens länder satt i sina NDC:er skulle världen värmas upp med omkring 2,5 grader (2,0-3,0) till år 2100. Det är 0,1 grad högre än förra årets uträkningar. En av förklaringarna bakom detta uppger Climate action tracker vara Indonesien, vars växande kolkraftsflotta fick utsläppen att skjuta i höjden med 21 procent förra året.

– Vi hör orden ”unabated” (ung. orenade, ej infångade, reds anm.) i dessa klimatförhandlingar, men regeringar måste sluta försöka anta falska lösningar som kolavskiljning och lagring med fossila bränslen – det här är helt enkelt den fossila bränsleindustrin som försöker förlänga sitt liv när när den behöver acceptera verkligheten, att fossila bränslen fasas ut, säger forskaren Niklas Höhne från Newclimate institute i pressmeddelandet.