David Jonstad är författare och redaktör för Klimatmagasinet Effekt och skriver om hur vi ska kunna överleva på den här planeten – och om hindren för det. Han är född och uppvuxen i staden, omgiven av gator och butiker, asfalt och pubar, kaféer och civilisation. Det var i staden allting hände, inte minst det politiska motståndet mot kapitalism och orättvisor. Vad skulle han på landet att göra? I naturen?
Så blev han journalist och började sätta sig in i frågorna om jordens resurser. Sakta kom han underfund med hur vi hör ihop med jorden, är en del av biosfären och hur idén att vi inte är det spelar in när vi förstör den. En längtan föddes efter att återvända till jorden och leva av den, i samspel med den. Och det gjorde han. Ungefär så beskriver David Jonstad sin väg till det liv han förespråkar i Jordad – enklare liv i kollapsens skugga.
Bokens titel ger mig först felaktiga förväntningar. Jag väntar mig att konkret få veta mer om det enklare livet: kanske något om hur man bygger ett halmhus eller tar vara på vilda växter eller om det funkar att tömma utedasstunnan i komposten. Därför blir jag otålig när det ena teoretiska inledande kapitlet följer på det andra. Men så inser jag att det är det här som är boken. Bläddrar tillbaka och läser med nya ögon.
David Jonstad berättar civilisationens historia med fokus på hur vi människor har gått från att vara en del av naturen till att tämja och förslava den – energin, jorden, paradoxalt nog oss själva. Hur arbetslinjen växte fram med skiftena som splittrade upp byarna på landet och gjorde småbönder till daglönare hos godsägaren. Hur städerna byggdes upp runt arbetslinjen när fria bönder och hantverkare skyfflades samman i fabriker för att i herrans tukt och förmaning jobba ihop kapital åt ägarna.
Som ämbetsmännen i Manchester skrev i en pamflett i början av industrialiseringen, citerad i boken: ”Om de fattiga vore tvungna att gå upp tidigt skulle de också bli tvungna att lägga sig i tid. Därmed skulle man förebygga faran för fester mitt i natten”. Att lägga sig tidigt, fortsatte de, skulle också ”införa en exakt regelbundenhet i deras familjer, en underbar ordning i deras ekonomi”.
Han diskuterar urbaniseringens roll i den pågående ekologiska kollapsen och ställer frågor om hur vi ska leva när den civilisation vi känner faller, som romarriket, mayaimperiet och alla de andra. Svaret han ger börjar med att vi behöver jorden. Inte de där täta, teknikoptimistiska modellstäderna där ett hypersocialt myller lever i torn och odlar aquaponiska tomater, utan just jorden. Landsbygden.
Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga väcker tankar och ger perspektiv, bakåt, framåt och åt sidorna. Det är en resa genom historien och ekonomin, sedd med David Jonstads ögon, och tankar om fortsättningen. Han är befriande tillväxtkritisk och om han idealiserar livet i bysamhället en aning är det en medveten motbild, förklarar han.
Ibland är han onödigt mångordig, speciellt i början. Men i det stora hela är den här boken väldigt givande läsning. Dessutom påminner den mig om att jag vill läsa Ivan Illich – en österrikisk frihetlig filosof och arbets- och civilisationskritiker som David Jonstad gärna hänvisar till. Kanske också något om halmhus och vilda växter, för även om det finns en del råd på slutet till den som vill ”jorda sig” är det inte så konkret. Och lite sugen blir man.
