Kritiken mot Miljöpartiet är dubbel: å ena sidan sägs det vara flummigt och orealistiskt, å andra sidan anses det anpassa sig för mycket. I själva verket behövs både realpolitik och idealism, skriver Per Gahrton i veckans Under ytan, med utgångspunkt i Maggie Strömbergs bok om Miljöpartiet.
Det var med betydande motvilja jag skaffade Fokus-journalisten Maggie Strömbergs bok om ”Miljöpartiets väg till makten” – Vi blev som dom andra (Atlas, 2016). Jag hade nämligen läst en flod av hånfulla ”vad var det vi sa”-recensioner, och drog slutsatsen att boken gick i samma stil: Hahaha, dom skulle bli så alternativa och annorlunda och förändra världen, men när det kom till kritan visade dom sig vara samma cyniska maktspelare som de gamla partierna.
Tommy Möller konkluderade i SvD (17/3) att med tanke på allt som ”Miljöpartiet tvingats svälja under sin korta tid i Rosenbad inser man att stryktåligheten i detta parti är det närmaste man kan komma politisk masochism”. Ingen referens till erfarenheten från drygt tjugo andra gröna partiers koalitionsregerande sedan början av 1990-talet, inte ens någon förankring i allmän statsvetenskaplig teori om småpartiers dilemman i koalitionsregeringar. Och Möller ska föreställa professor i statsvetenskap och inte bara moderat politruk!
Att Heidi Avellan i Sydsvenskan (12/3) gottar sig åt att ”makten tar kål på det gröna” är mindre förvånande. Hon är ju borgerlig politruk så varför skulle hon skämmas över att häckla MP för medverkan till den omsvängning av flyktingpolitiken som hon själv och borgerligheten hade krävt? Hon, lika lite som andra som hetsar mot den ”nya” flyktingpolitiken, låtsas om att det kan finnas något annat skäl till MPs acceptans av gränskontroller et cetera än naket maktbegär. Att verkligheten hade förändrats dramatiskt nämns inte. Sanningen är ju att om MP vägrat inse att inflödet av 10 000 asylsökande i veckan, samtidigt som EU svek sitt ansvar, krävde omprövning, skulle angreppen från bland annat Avellan blivit om möjligt ännu mer nedgörande. Då skulle MP ha anklagats för att vara totalt verklighetsfrämmande och flummigt och ovärdigt att sitta i en regering.
DNs ledare (7/3) går på i samma stil. Å ena sidan är det ”makt till varje pris”. Men samtidigt är ”Miljöpartiet i flera frågor regeringens starkaste motståndare”. Alltså: De maktgiriga fegisarna lägger sig platt, hahaha. Och: De extremistiska fundisarna protesterar mot sin egen regerings politik, hahaha. Ett så kluvet och motstridigt parti har förstås inget existensberättigande.
<mellanrubrik>”Ta smällen och regera”
Också Åsa Linderborg (AB 17/3) dömer ut MP som ”flummarna som blev makthungriga världsförbättrare”. Samtidigt vill hon inte stå på samma barrikad som de borgerliga hånskrattarna. Hon hittar ett listigt grepp som jag väl borde yvas över. Hon försöker dra en skiljelinje mellan mig och MP, jag är ju ”reko”. Men så enkelt är det inte, för, som jag replikerade på Facebook (med bara liten överdrift): Jag är MP och MP är jag.
Niklas Ekdal (DN kultur 17/3) öser ur sig kritik, men har också noterat att ”Gustav Fridolins strategi är likt Per Gahrtons att ta den kortsiktiga smällen det innebär att regera för att vinna i långsiktig trovärdighet”. Det är klumpigt uttryckt, men antyder ändå att Ekdal, till skillnad från övriga recensenter, har läst boken och inte bara dess titel.
Maggie Strömbergs bok visar inte alls att Miljöpartiet ”blev som dom andra”, vilket hon faktiskt också medgav i en intervju i samband med att Gustav Fridolin var huvudperson i Ekots lördagsintervju den 12 mars. Hon har skrivit ett kunnigt och spännande reportage om hur ett radikalt samhällsförändrande parti hanterar det oundvikliga dilemma som drabbar alla partier som vill skapa ett alternativt samhälle. Hon har beskrivit hur detta parti förändras – men definitivt inte att det blivit en kopia av traditionella partier.
<mellanrubrik>Det oundvikliga dilemmat
I grund och botten vet ju alla att MP inte alls är som de andra. Språkrör, kvotering och rotation finns ju kvar på ett sätt som saknar motsvarighet i andra partier. Och tänk på Åsa Romsons berömda tårar vid presskonferensen om den nya flyktingpolitiken och Gustav Fridolins omdöme om densamma som ”skit”. Det var ett radikalt brott med traditionen att en regering alltid ska låtsas vara helt enig om allt. Och vid varenda MP-kongress brukar ärliga reportrar (alltså inte politruker i journalistförklädnad) meddela att stämningen plus ett antal konkreta företeelser är tydligt alternativa. För att inte tala om när någon läser partiprogrammet för att se vad där står och inte för att finna fel – brukar inte borgare då avfärda det som tillväxtfientligt och orealistiskt, brukar inte traditionellt vänsterfolk påstå att det är ett småborgerligt mischmasch utan förståelse för klasskampen?
Maggie Strömberg har inte Thomas Mathiesen i sin litteraturlista, men väl flera av mina böcker där jag flitigt refererar till denne ”husgud”. Redan i Det uferdige (1971) analyserade Mathiesen samhällsförändrares dilemma när det gäller att i det nuvarande samhället arbeta för ett framtida helt annorlunda samhälle – inte minst om man skall hålla sig till demokratiska och fredliga förändringsmetoder. För våldsrevolutionärer är det i princip lätt, de tar helt makten och genomför det nya samhället med tvång och våld.
Gröna partier har alltid hållit benhårt på att alternativsamhället ska byggas med demokratiska metoder och väljarnas stöd. Det skapar oundvikligen mottryck som Mathiesen menar pressar partiet i två riktningar: 1. Behovet att få väljarstöd och kunna samarbeta med andra partier trycker i riktning mot anpassning, indefiniering i det existerande samhället. 2. Ideologin och drömmen om alternativsamhället pressar i riktning mot kompromisslöshet och fundamentalism, dvs utdefiniering. Om partiet väljer bara endera vägen blir det snabbt maktlöst, antingen genom att det via indefiniering blir ”som dom andra” och därmed möjligen få makt men förlora förändringseffekten eller genom utdefiniering förvandlas till en renlärig sekt som kan hålla ideologifanorna högt men tappar påverkanseffekten. Hur lösa detta dilemma? Svaret är teoretiskt lika enkelt som praktiskt svårt: Genom att göra bådadera samtidigt, genom en dialektik mellan pragmatisk anpassning och ideologisk fundamentalism, genom att förbli ”ofärdig”.
Det är just detta många inte vill inse – eller, om de inser det, avskyr och förhånar. Det dominerande tankemönstret kräver att man väljer sida, att man är antingen höger eller vänster, antingen maktspelare eller ideologiguru, att man har tänkt ”färdigt”. Precis som de flesta fortfarande tycks tro att naturen är beskaffad, trots kvantfysiken och osäkerhetsprincipen, som (starkt förenklat) visar att företeelser kan vara både någonting och någonting annat samtidigt.
Man kan naturligtvis diskutera i evighet exakt vilka kompromisser man ska göra. Men till skillnad från 68-vänstern och andra liknande rörelser som slitit sig själva i stycken för att de inte kunnat enas i grundfrågan – makt eller ideologi – har MP fattat att dödsdomen inte alls följer av frånvaron av ett entydigt val utan att det tvärtom är ett entydigt val som skulle utgöra dödsdom. Poängen är alltså att förbli dialektisk, ”ofärdig” – i förhållande till makten, men också i en rad andra avseenden, t ex höger–vänster.
Det är denna eviga dialektiska process Maggie Strömberg har lyckats fånga med tydliggörande journalistiska metoder. Hur många av recensenterna som förstår men inte accepterar och därför häcklar och hur många som helt enkelt inte hajar, vet jag inte. Kanske har Niklas Ekdal förstått. Han är i alla fall rätt ensam om att begripa att ”när det gäller historiens omdöme om Miljöpartiet är juryn fortfarande ute”. Ja, ingen kan veta.
Men om svenska observatörer var mindre nationellt trångsynta och ägnade lite tid åt internationella utblickar skulle de snabbt inse att MP inte är ensamt i sin situation. De skulle ha sett att flera gröna partier har snubblat på för mycket eller för litet dialektik och ibland varit nära utplåning. Men nästan alla har kommit tillbaka, senast de irländska gröna som efter upp-och-nedgångar och turbulent regeringsmedverkan gjorde come-back i parlamentet vid valet nyligen. Och de tyska Gröna växte och behöll sin premiärministerpost i Baden-Württemberg häromveckan, vilket dock inte nämndes med ett ord i de flesta svenska medier. Det passade inte ihop med den kollektiva sågningen av MP, men är en del i den verklighet som gör att man inte behöver vara troende grön för att vara övertygad om en framtid både för MP som parti och för den gröna kampen för ett alternativt samhälle. Det räcker med att läsa Maggie Strömbergs bok och inte bara dess titel.
