Ickevåld är ett mäktigt vapen

Jamila Raqib kliver ur taxin. Två marschaller visar vägen i vårvinterns mörka kvällning. Från andra sidan om Enskedekvarterens träkåkar susar den eviga trafiken förbi, en plötslig dimma omfamnar de öde gatorna.

– Wow, det är så tyst och fridfullt här ute, säger hon och drar ett djupt andetag.

Här, ett stenkast från Stockholms centrala kvarter, är luften en annan. Här formar husens arkitektur och planlösning en osynlig länk till svunna tider. För den som föddes i krigets Afghanistan men sedan barndomen är bosatt i USA och numera verksam i den globala ickevåldsrörelsen är det just trådarna som tvinnar samman dåtid med nutid som erbjuder den bästa utkiksplatsen in i framtiden.

Jamila kopplar av efter en lång dag i maktens centrum: föredrag i riksdagen, möten med ledamöter, intervjuer. Morgonen därpå flyger hon vidare till Paris: nya föredrag, möten, intervjuer. Därefter tillbaka hem till arbetskamraten och mentorn Gene Sharp: 2012 års mottagare av Right Livelihood Award.

Tillsammans driver de den icke vinstdrivande organisationen Albert Einstein Institution (AEI) i Boston; ständigt deltagande i diskussioner om hur man bäst kan mäkla fred och stävja våld i krig och konflikter, iakttagna av makthavare och politiska grupper som gärna skulle placera munkavel över en av vår tids mest inflytelserika ickevåldsinstitutioner. Och även närvarande i ryktena om aktuella vinnare av Nobels fredspris.

Jamila var ung när hon bestämde sig för att ägna sig åt fredsfrågor och ickevåld. Efter att ha börjat arbeta med Gene Sharp blev det även en livsstil – förenad med livsfara och hot.

När Mahatma Gandhi mördades 1948 befarade många (eller hoppades) att ickevåldsrörelsen avled samtidigt som den indiske fredskämpen drog sitt sista andetag. Men den levde vidare och två arvtagare är Gene Sharp och Jamila Raqib.

Om Jamilas övertygelser springer ur egna erfarenheter var det nazism och kärnvapenskrammel som formade Gene Sharp, 88 år. Under den arabiska våren blev Albert Einstein Institution en fyr i mörkret bland demokratikämpar. Sharps 93-sidiga skrift Från diktatur till demokrati finns tillgänglig att ladda ned på ett 20-tal språk. Hans idéer omfattar alltifrån strejker, ställningstaganden till ansvaret som kommer med inflytande och blev underlag för workshops på Tahrirtorget i Kairo, och är eller har varit ett viktigt stöd för aktivister i Zimbabwe, Vietnam, Maldiverna, Burma och forna Jugoslavien.

– Ickevåld och fredsarbete talar alla språk, känner alla kulturer och vet inga gränser.

Samtidigt som Jamila lägger servetten på tallriken och tackar ja till en kaffe på maten pågår det primärval i hemlandet. Våldet finns där, som en osynlig slöja över rätten att tänka i nya banor. Alla lovar hårda tag mot terrorgrupper, repressiva stater, hårdare fängelsestraff.

– Våldet har en naturlig plats i vår vardag, säger Jamila. I USA är det omöjligt att vinna val utan en retorik med glosor ur våldets vokabulär.

AEI försöker vara en kompass under färden mellan diktator till demokrati i form av böcker, föredrag och intervjuer. Ibland förloras stigen för allt grus som strös ut över den, när demokratier själva bistår diktaturer med vapenmateriel. Saabs försäljning av Erieye till Förenade Arabemiraten, till exempel.

– Det är olyckligt att Sverige väljer att upprätthålla en så pass sofistikerad vapenindustri, säger Jamila. Det sänder fel signaler. Det är inte trovärdigt att tala demokrati och fred och samtidigt sälja vapen till diktaturer.

I Right Livelihoods kontor i Enskedevillan står Gene Sharps skrift i bokhyllan, exemplar i flera språk – farsi, engelska, svenska – intill Jamilas egna publikationer. Blyg stolthet syns i hennes blick. Det handlar inte om personen, understryker hon, ändå förknippas ickevåldsrörelser ofta av just enskilda individer. Först nästan bara män, åtminstone i västerländsk press, men alltmer av kvinnor: Malalai Joya i Afghanistan, Malala Yousafzai i Pakistan och Berta Cáceres som nyligen mördades i laglöshetens Honduras. Är det svårt för en massa att blotta ett gemensamt ansikte?

– Det gäller att se det större perspektivet bortom individen, säger Jamila medan dimman lättar i Enskede.

Syre ringer upp Jamila några veckor senare. Samma dag har nya terrordåd drabbat Europa, den här gången i Bryssel. Dödsfall, skador, chock. Känslan av att våldet ännu en gång har triumferat.

Hon undviker politiska utläggningar om det specifika dådet. Nu handlar det om att lyssna: till de överlevande och drabbades anhöriga, till tystnaden. Generellt är det ändå märkbart att det råder förvirring kring våld som verktyg eftersom alla samhällen lär ut till sina medborgare att våld ibland är nödvändigt. Löftet från EUs ledare var ”kraftfullt bemötande”, våld ska mötas av våld. Det är oftast så det blir, säger Jamila.

Malin Björk, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, var en av de drabbade i Bryssel. I intervjuer talade hon om att ”inte visa upp en spegelbild för terrorismen” och påminde om att många av våldsdyrkarna i söndertrasade Irak och Syrien har vuxit upp i västvärlden.

Jamila Raqib är inne på samma spår:

– Hur kan det här ske? Polisvåld, massakrer i USA och terrordåd i Europa är inte isolerade händelser, utan en del av ett större sammanhang. Vi lever i samhällen som i sin tur använder våld i vissa lägen.

Varje månad får AEI hundratals uppmuntrande mejl om att fortsätta kämpa och påminna om ickevåld och fredsarbete, särskilt i tider då världen förefaller blekare än vanligt. Jamila berättar om sin far: tidigare politiskt aktiv i Afghanistan som efter decennier i USA återvänt och blivit jordbrukare.

– Han odlar träd. Om något en form av fredsarbete. Att se bortom sig själv och in i framtiden. Du kanske inte får se trädet som färdigvuxet, men nästa generation får kanske göra det. Det får mig att tänka på alla som blivit kvar i Afghanistan och andra krigsområden: de sanna fredsmäklarna. De visar genom sin vardag och sin kamp mot våldet och döden att freden måste segra i slutändan. Det inspirerar mig att visa att fredsarbetare och ickevåldssympatisörer inte är ensamma, de finns i varje hörn av världen, i varje land. Vi visar att det finns en historia, att andra har kämpat med de här frågorna i flera sekel. Överallt.

På frågan om det finns ljus i tunneln svarar hon blixtsnabbt:

– Självklart! Det vet du, det finns det alltid. Det är upp till oss att rädda oss själva.