Lena Ek, ordförande i Södra Skogsägarna och tidigare miljöminister (C), försvarar i ett par debattartiklar det svenska skogsbruket och går till angrepp mot Mitt i naturen (1 dec 2016). Hon anser att programmet både svartmålar svenskt skogsbruk och jämför det med skövlingen som bedrivs i regnskogen. På dagens Under ytan ger Sebastian Kirppu sin syn på frågan.
Det moderna svenska skogsbruket har missgynnat den biologiska mångfalden! Låt mig ta några exempel, fatala misstag som pågått sedan 1950-talet och fortfarande pågår.
1. Skogsnäringen och staten tvingade fram kalhyggesskogsbruket som enda metod trots många små markägares ovilja. Många skogsägare fick föreläggande om vite om de inte avverkade sin gamla naturskog. Samtidigt fanns ingen försiktighetsprincip för vilka effekter kalhyggesskogsbruk har för miljön – det finns inte ens i dag. All annan industriell verksamhet måste göra miljökonsekvensbeskrivningar (MKB), men skogsbruket behöver bara anmäla sina avverkningsplaner till Skogsstyrelsen sex veckor innan skogen ska kalhuggas. Gallring behöver inte anmälas.
2. Skogsnäringen och staten drev igenom de så kallade 5:3-bidragen, där man manade skogsägare att genom kalavverkning och plantering förstöra gamla naturskogar, som dock var påverkade av plockhuggning men fortfarande levande skogsekosystem. Man skulle ”Restaurera skogen”.
3. Skogsnäringen drev på att skogsmarken skulle dikas för att uppnå bästa produktionsresultat. En dålig metod visade det sig, inte heller bra för miljön. Den förbjöds till slut.
4. Skogsnäringen ansåg att hormoslyrbesprutning skulle vara räddningen för virkesproduktionen. Mot allmänhetens protester hävdade skogsnäringen att det inte var giftigt eller påverkade människan. I dag vet vi att de ämnen som användes är hälsofarliga och de är nu förbjudna.
5. Skogsnäringen hävdade att den naturliga svenska tallen Pinus sylvestris inte var tillräckligt snabbväxande. Den nordamerikanska tallen Pinus contorta ansågs vara lösningen. Biologer hävdade, då som nu, att det finns en fara med införandet av nya arter i stor skala. Trots löften att contortatall inte kan sprida sig visade det sig att den självsår och arten borde klassas som en invasiv art som stör det inhemska ekosystemet. Contortaplantager utgör i dag cirka 600 000 hektar av den svenska skogen, det motsvarar ungefär arealen formellt skyddad produktiv skog nedanför fjällområdet.
6. År 1993 jämställdes miljö- och produktionsmål i den nya skogsvårdslagen. Jämställdheten skulle nås med ”frihet under ansvar”. Lagen skulle bli startskottet för det miljövänliga skogsbruket och man skulle ta hänsyn till skogsekosystemet. Till detta kan läggas de miljöcertifieringssystem som kom i slutet av 1990-talet. Hur har det då gått med dessa visioner? Andelen biologiskt värdefull gammal naturskog har minskat, antalet rödlistade arter har ökat och detta pågår fortfarande. Trots att miljö- och produktionsmål ska vara jämställda, trots åtaganden från skogssektorn att agera ansvarsfullt, miljöcertifieringar, demokratiskt beslutade miljömål, internationella miljöåtaganden.
7. Sedan några år tillbaka använder skogsnäringens företrädare klimatet som argument för att kalhugga skogen. Samtidigt är den biologiskt rika gammelskogen ett fungerande ekosystem som med allra största sannolikhet är vår civilisations bästa vän när klimatet förändras. Fungerande ekosystem med biologisk mångfald har en mycket bättre motståndskraft och anpassningsförmåga än förstörda ekosystem. Ett skogsbruk inom ekosystemets ramar skulle göra mer klimatnytta än det storskaliga och industrialiserade kalhyggesskogsbruk som i dag råder. Kalhyggen och ungskogar är kolkällor då de släpper ut koldioxid till atmosfären. Det tar tid för ungskogar att bli en kolsänka och de är inga kollager medan gamla skogar är både kolsänka och kollager samtidigt.
Skogsnäringen vill inte erkänna att när gamla skogar kalhuggs förbränns skogsmarkens kollager och blir till koldioxid i atmosfären. Forskning visar att skogsbiobränslen är minst lika dåliga för klimatet som fossila bränslen på kort sikt (cirka 100 år) eftersom det tar lång tid för skogen att växa upp igen. Vi har inte råd att vänta så länge. Klimatet förändras nu! Vi måste minska våra utsläpp antingen det är olja, kol eller biobränsle. Biobränsle kan aldrig ersätta den enorma mängd olja det handlar om.
Död ved och gammal skog
Lena Ek påstår att död ved ökar. Enligt en färsk undersökning från professor Bengt-Gunnar Jonsson med flera (Mittuniversitetet, Umeå universitet och SLU), visar att ökningen (från 6,1 till 7,6 m3/ha) av död ved i den svenska skogen är resultatet av de många stora stormarna de senaste 15–20 åren. Ökningen har främst skett i södra Sverige medan den döda veden i norra Sverige varit på en jämn nivå men ställvis även minskat. Alltså är det inte det så kallade miljövänliga svenska skogsbruket som kan ta åt sig äran för den döda veden, som så ofta påtalas från skogsnäringens företrädare. I samma studie kan man se att det mest rör sig om färsk död ved av gran, vilket inte gynnar de mest krävande arterna.
Lena Ek anser att 120-årig skog är ”riktigt gammal”. För det första är dagens 120-åriga skogar i Sverige inte ett resultat av dagens skogsbruk utan dessa är naturligt självföryngrade bestånd och många av dem ingår i våra skyddade skogar. För det andra är påståendet inte korrekt ur ett ekologiskt perspektiv. Den naturliga livscykeln för ett träd är att ett frö gror i marken och sedan växer upp och blir ett ungt träd, ett vuxet träd och ett gammalt träd. Men det slutar inte där. Ett träd dör till slut och det kan, liksom för oss människor, ske i olika stadier i livet. När ett träd dör av ålderdom brukar det handla om träd som är flera hundra år gamla. De döda träden står ofta kvar som döda torrträd i skogen innan de faller omkull och börjar multna för att åter bli till jord igen.
Den naturliga livscykeln för ett träd som får bli död ved är en av grundbultarna för det boreala skogsekosystemet och dess biologiska mångfald. Tiden är den allra viktigaste faktorn för att biologisk mångfald ska uppstå. Till exempel kan livscykeln för en gran som dör av ålderdom och förmultnar ner till humus, kollager i marken och näring till andra arter i skogen vara allt mellan 200 och 700 år (landets äldsta gran var dryga 600 år då den avverkades). För tallen handlar det om cykler på 300–1 500 år (den äldsta nu levande tallen i Sverige är cirka 770 år, den äldsta i Norden blev drygt 1 000 år) beroende på var i landet man befinner sig. Den svenska skogsnäringens livscykel för ett träd är cirka 50–100 år. Med hjälp av olika arter av mossar, lavar, svampar och insekter knutna till trädens sena successionsstadier kan man få en aning om skogens ekologiska ålder (kontinuitet). Den kan visa sig vara mångtusenårig. Kan man då hävda att en 120-årig skog är ”riktigt gammal”?
Tankar och slutord
Självklart ska vi fortsätta bruka skogen. Men vi måste hålla oss inom planetens ekologiska gränser. Eftersom det skogsbruk som bedrivs i dag och har bedrivits de sista 60–70 åren inte befinner sig inom dessa gränser måste vi förändra det. Detta är inget påhitt av ”gröna aktivister” utan det finns forskning som påvisar samma sak. Det finns ingen miljöhänsyn i världen som kan kompensera för den förlust av biologisk mångfald som sker när man avverkar en biologiskt värdefull gammelskog. Varje träd som huggs ner och förs bort från skogen är en förlust för den biologiska mångfalden. Om vi däremot skyddar de sista biologiskt värdefulla skogarna och skyddar yngre skogar med rätt förutsättningar som får bli framtidens månghundraåriga skogar så kan vi nå de nationella miljömålen och internationella åtagandena. Om vi sedan brukar de virkesåkrar som planterats med större miljöhänsyn kan vi också göra lite nytta i den kommande trädodlingen som växer upp efteråt. Men det är inte det som Mitt i naturen handlar om.
Programmet handlar om att vi faktiskt gör samma sak som man gör i till exempel Borneo och Amazonas. Det svenska skogsbruket avverkar fortfarande biologiskt rika skogsekosystem och kalhyggena planteras med växtförädlade plantor av tall, gran eller contortatall och hybridasp. Det finns alltså tydliga paralleller mellan Indonesiens och andra länders plantager och de svenska virkesåkrarna. Om nu Lena Ek verkligen bryr sig om miljömål, internationella miljöåtaganden, klimatet och framför allt framtida generationer i vår civilisation hoppas jag vi kan träffas ute i skogen, där kan vi prata och förhoppningsvis komma överens om hur vi ska bruka den svenska skogen. Vårt skogsbruk kan bli ett föredöme och ett framtidshopp i världen, men det bygger på att vi har skogens ekosystem som förebild.
