Glöd · Ledare

Det är inte oss det är synd om

”Det är aldrig acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga” sa Stefan Löfven i en intervju med Aftonbladet i förra veckan. Det är förstås bra att statsministern pratar om tiggeriet som det problem det faktiskt är, men hans ordval säger också någonting om synen på tiggeri som har präglat den svenska debatten. Det är inte bara fattigdomen eller diskrimineringen av romer i sig som är hemsk, utan också att vi godhjärtade svenskar ska behöva se på när folk tigger. Det kan jämföras med flyktingdebatten, som på kort tid gick från att handla om flyktingarnas problem till att handla om att de själva är ett problem för ”oss” som bor i Sverige.

Tiggare på gatorna och flyktingar som sover utomhus ingår inte alls i Löfvens bild av det moderna och jämlika Sverige. Men ändå sitter personer med pappmuggar utanför många affärer och ger julshoppande Medelsvenssons som mig dåligt samvete. Jag blir ofta ledsen eller besvärad när jag ser personer som tigger. När jag står och väntar på en buss och någon kommer fram och ber om pengar kan jag tycka att det är riktigt jobbigt. Men det är förstås inte mig det är synd om i sammanhanget. Att jag, och många med mig, tycker att det är jobbigt att behöva se armodet är ingenting mot hur det är för dem som befinner sig i det.

Löfvens huvudargument är att det i första hand är Rumänien och Bulgarien som ska skapa bättre förutsättningar för sin romska befolkning, men han nämner också att Sverige samarbetar med de nämnda länderna för att bekämpa den utbredda fattigdomen bland romer. Också detta låter bra och rimligt, och det finns säkert en hel del bra saker i samarbetsavtalen, men när jag läser på regeringens hemsida reagerar jag framför allt på att man vill ”underlätta samarbete mellan frivilligorganisationer i respektive land”. Ett ännu större lass ska alltså läggas på de ideella organisationerna för att lösa det som man på statlig nivå inte tycks klara av. Den här synen avspeglas även på kommunal nivå, till exempel här i Göteborg där man nyligen har lagt fram en vinterplan för hemlösa, som går ut på att kyrkorna ska turas om att hålla öppet för akut hemlösa. Bemanningen består förstås av frivilliga.

Samarbete mellan länderna räcker dock inte, menar Löfven. Han säger att vi också måste titta på andra lösningar, till exempel ett förbud mot tiggeri eller ett tiggeritillstånd, för att, som han uttrycker det, ”få ett stopp på tiggeriet”.

Det här väcker många frågor. Om det ska utfärdas tillstånd för att få tigga, hur ska det då gå till? Ska man behöva bevisa att man är fattig? Kommer det finnas speciella platser där det är tillåtet att tigga? Och vem ska se till att de här reglerna upprätthålls? Ska vi ha poliser i varje gatuhörn som kontrollerar att alla som tigger håller sig inom anvisade gränser? Man kan också fråga sig var gränsen går för att tigga. Är välgörenhetsorganisationer som samlar pengar i bössor på stan också en form av tiggeri? Och om jag ber en främling på centralstationen om fem kronor för att kunna gå på toaletten – är jag en tiggare då?

Tack och lov finns det inget konkret förslag om att införa licens eller förbud ännu. Men bara att Löfven nämner det är oroande. Statsministern har tidigare visat att han lätt kan ge efter för populistiska strömningar, som när han gick från att tala om att inte bygga några murar till att i princip stänga Sveriges gräns för flyktingar på bara några månader. Nu, när trycket från både Sverigedemokrater och moderater att förbjuda tiggeri är starkt, är det inte osannolikt att Löfven går dem halvvägs till mötes genom att föreslå en licens.

Men lösningen kan aldrig vara att begränsa eller förbjuda den djupt mänskliga handlingen att be om hjälp. Inte heller kan det vara att kapitulera och bara låta ideella krafter försöka bekämpa den svåraste nöden. I slutändan behövs en bättre omfördelning av resurser inom EU, bättre sociala skyddsnät och en hårdare press på alla länder att inkludera de romer som under så lång tid har hånats och diskriminerats.

Jag hoppas att fler höjer blicken och börjar prata om hur vi kan lösa det istället för att fastna i frågan om ifall det ska vara okej att sträcka ut sin hand och be om hjälp.

Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, markerar klart och tydligt att hon inte vill se något tiggeriförbud.

Av tolv föreslagna platser för temporära bostäder till nyanlända i Göteborg är det bara tre som har fått bygglov.