Glöd · Under ytan

Om jag var MP-språkrör

DISKUSSIONEN OM MP-KRISEN. del 2:

I förra veckan skrev Michael Moon om en grön väg runt striderna. Denna vecka fortsätter Per Gahrton diskussionen om MP-krisen med att berätta vad han skulle göra om han var språkrör.

Efter en debattartikel av mig och sju andra före detta språkrör för Miljöpartiet, med viss kritik mot hur regeringssambetet sköts (DN 161125), har ett motargument varit: Jamen, vad har ni för alternativ? Ska MP lämna regeringen? Nej, det krävde vi inte, eftersom vi fortfarande hoppas på förändringar som gör det möjligt att fullfölja regeringssamarbetet utan att MP åker ur riksdagen. Ska partiet byta ledning då? Nej, det föreslog vi inte heller, eftersom vi anser att nuvarande ledning i princip är väl kvalificerad, förutsatt att den lyssnar på seriös kritik och goda råd.

I en analys av MP-krisen hävdade Svenska Dagbladets kommentator Göran Eriksson (SvD 161126) att det är min underskrift under det kritiska DN-inlägget som ”skrämmer” MP-ledningen, eftersom jag betraktas som mer realo än fundi. Ja, hävdar han, respekten för mig i MP-toppen är så stor att ”den nuvarande ledningen i hög grad har följt de råd som Gahrton utfärdade före valet”.

Vänskapliga råd

Är det så? Jag vet inte, men möjligheten att det ligger något i Göran Erikssons förmodan gör att jag dristar mig att fundera över vad jag skulle gjort om jag varit MP-språkrör idag. Med den utgångspunkten har jag kommit fram till ett antal vänskapliga råd till MP-topparna:

1. Skryt gärna med bortglömda MP-framgångar, till exempel mångmiljonökningar i statsbudgeten till diverse miljöaktiviteter (vilket Isabella Lövin envist gjorde i lördagsintervjun i P1 den 26/11), men försök inte hävda att den rödgröna regeringen i själva verket håller på att genomföra MPs ideologiska program. Erkänn istället att det går oerhört mycket långsammare än MP skulle önskat, på grund av socialdemokratiskt motstånd. Jag har alltid betonat att kompromisser är nödvändiga, men ska kallas just kompromisser och inte framställas som om de utgör den politik man allra helst önskar sig. MP måste ge trovärdiga besked om både framgångar och motgångar och inte låtsas att den rödgröna regeringen för samma politik som en rent grön regering skulle föra!

2. Tala om för statsministern att det faktiskt råder ett utbrett missnöje i MP med de förödmjukande nederlagen (Vattenfalls brunkol, de inhumanitära delarna av den nya flyktingpolitiken, smyganslutningen till Nato, med mera). Ett missnöje som än så länge öppet uttrycks av ganska få, eftersom den stora massan av MPs kommunal- och landstingsråd har resultatrikt lokalt och regionalt samarbete, som de inte vill störa. Likafullt pyr missnöjet och hundratusentals väljare lämnar partiet. MP-ledningen måste få statsministern att förstå att regeringssamarbetet inte kommer att hålla fram till valet om inte synliga förändringar sker i hur det hanteras. Samarbetet måste bli jämbördigt, inte som nu, ett förhållande mellan en maktfullkomlig storebror och en lojal lillasyster.

3. Kräv framsteg i den fråga som ursprungligen utlöste bildandet av MP – kravet på kärnkraftsavveckling. Varför kan Europas viktigaste industriland, Tyskland, under borgerlig ledning, genomföra en kärnkraftsavveckling, medan det rödgrönt styrda Sverige, som enligt folkomröstningsbeslut skulle varit kärnkraftfritt 2010, inte har någon avveckling på gång? När gräsrötterna förstår att kärnkraftsavvecklingen hamnat i en långbänk som får Fälldins berömda dito att framstå som en minipall, kommer inte ens de mest lojalistiska MP-arna att hänga med längre.

4. Se till att en utredning görs om basinkomst/medborgarlön. Att sådana tankar inte kan viftas bort som flummeri visas av att högst seriösa, officiella initiativ har tagits på regeringsnivå i flera länder, bland annat Finland och Kanada.

5. Också MPs gamla käpphäst om kortare normalarbetstid måste dammas av i en tid då robotiseringen oavbrutet rationaliserar bort mänskliga jobb och arbetslösheten ligger kvar på nivåer som ingen regering skulle överlevt på 1980-talet. Det minsta man kan begära av en rödgrön regering är att den tar saken på allvar och, i varje fall, tillsätter en utredning om kortare arbetstid.

6. Erbjud S och försvarsminister Peter Hultquist en fair deal om försvarspolitiken. Påminn Löfven och Hultquist om att svensk fred har bevarats i tvåhundra år genom en neutralitetspolitik som haft tre grundbultar: 1. Tuff neutralitet, som det ibland pragmatiskt har tummats på (järnmalm till Hitler), men som aldrig har tillåtit stormaktstrupper och stormaktskärnvapen på svensk mark. 2. Avspänningsdiplomati som hurrat över avspänning med och mellan supermakterna, även om det handlat om folkmördaren Stalins Sovjet eller Vietnamkrigets USA. 3. Ett jämförelsevis starkt militärt försvar.

MP bör erbjuda S att acceptera ökade försvarskostnader, trots vår ideologiska pacifism. I utbyte måste vi kräva återgång till en politik som utesluter supermaktstrupper och supermaktskärnvapen på svensk mark. Och vi måste stödja all strävan till diplomatisk avspänning mellan supermakterna, också om den sker mellan två politiska gangstrar, som Putin och Trump. S måste avkrävas otvetydiga bevis på att de inte håller på att smyga in oss i Nato.

7. Gör en översyn av MP interna spelregler. Inskränkning av en öppen och livlig debatt med hänvisning till regeringsinnehavet är ett osvikligt sätt att i ögonen på allt fler MP-are avlegitimisera koalitionsregerande som inflytandemetod. Givetvis kan det inte råda anarki, C H Hermanssons utbrott om att ”någon jävla ordning” måste råda till och med i ett vänsterparti, gäller också MP. Det är självklart att samtliga riksdagsledamöter från ett visst parti bör delta i sitt partis riksdagsgrupps möten och arbete. Det är språkrörens skyldighet att aktivt medverka till att hitta arbetsformer som tryggar en lagom balans mellan folkvalda riksdagsledamöters grundlagsfästa rätt att handla enligt sin övertygelse och riksdags- och regeringsarbetets krav på rimlig sammanhållning inom ett parti.

Framför allt måste man sluta försöka inbilla folk att en S-kontrollerad regering de facto genomför MPs idéprogram! Politik handlar om att ha bäst idéer, men också om att ha förtroende för att kunna genomföra dem. De gröna idéerna är det inget fel på.

8. Ägna mer tid åt partiledning! Det före detta språkröret och numera bostadsministern Peter Eriksson har offentligt påpekat att språkrören ägnat för mycket tid åt regerande, för lite åt partiledning. Jag instämmer. I vissa gröna partiet får partiledningen inte samtidigt sitta i regeringen. Isabella Lövin och Gustav Fridolin måste genom kraftfulla initiativ för att lösa den pågående förtroendekrisen bevisa att de klarar av dubbelarbetet som ministrar och språkrör. De måste ena partiet kring en strategi som visar att MP varken låter sig indefinieras i maktetablissemanget och förlorar sin förändringskraft eller låter sig utdefinieras till en fundamentalistisk sekt utan inflytande, utan vidhåller den ursprungliga ambitionen: att utgöra ett konkurrerande alternativ, det vill säga att både delta i maktutövning och samtidigt hålla visionen om ett helt annorlunda ekologiskt samhälle synlig och levande!

Tredje gången

Detta är tredje gången som MP är akut utrotningshotat. Första gången var när vi åkte ur riksdagen 1991. Det ledde till omfattande struktur- och personförändringar och återkomst till riksdagen 1994. Andra gången var 2001–2002 då opinionssiffrorna låg långt under fyraprocentsspärren. Det ledde också till stora förändringar, bland annat byte av språkrör. Vi lyckades stanna kvar i riksdagen.

De åtta före detta språkrör som skrev den uppmärksammade artikeln i DN 26/11 krävde varken utträde ur regeringen nu eller någon MP-ledares avgång. Fortfarande finns möjlighet att MP-ledningen kan sitta kvar och MP fortsätta i regeringen under hela mandatperioden.

Men det förutsätter att partiledningen inte låtsas som om allt går bra för ett parti som var det tredje största efter valet 2010, men nu balanserar på fyraprocentgränsen. Framför allt måste man sluta försöka inbilla folk att en S-kontrollerad regering de facto genomför MPs idéprogram! Politik handlar om att ha bäst idéer, men också om att ha förtroende för att kunna genomföra dem. De gröna idéerna är det inget fel på. Men efter ett antal förödmjukande politiska nederlag och mystiska språkrörs- och ministerbyten krävs omfattande insatser för att återställa förtroendet för MPs förmåga att genomföra sin politik.