En sista skiva som ett avsked, på ålderns höst när döden nalkas. Leonard Cohens sista skiva You Want It Darker liknar lite den sorti David Bowie gjorde tidigare i år med albumet Blackstar. Båda skivorna släpptes endast kort tid innan de avled. Med den väsentliga skillnaden att Bowies sista låtar uttrycker stor smärta och ångest inför att drabbas av sjukdom och död, medan Cohen verkade vara helt redo att säga adjö och lugnt träda in i dödens rike.
Det kanske är en ytlig analys men ju mer jag lyssnar på skivan, med melankolins och sorgsenhetens mästersångare, tycks det mig faktiskt så – en kan vara nöjd med att lämna, en kan känna sig klar.
Visst finns det stråk av smärta – till exempel i mötet med en kvinna som ler mot honom som om han var ung, och att det leendet tar andan ur honom, på samma sätt som Dylan uttryckte sorg på gränsen till avund när han såg unga människor kyssas redan 1997 på albumet Time Out Of Mind – men jag skönjer ingen rädsla.
Det tycks mig också att textraden i titellåten ”You want it darker – we kill the flame” vittnar om att det trots allt är ljuset och glöden som varit hans ledstjärna som den älskade poet och sångare han varit i fem decennier. Det slår delvis hål på myten om konstnären som livnär sig endast på mörker och svårmod i sitt arbete – gnistan dör med honom.
Musikaliskt känns han igen, den gyllene rösten långt fram i ljudbilden, de torra minimalistiska trumbeaten (som för tankarna till den sortens trummaskiner som fanns i riktigt gamla syntar), kvinnorösterna, runda varma basgångar, sparsamt och smakfullt spelade melodi-instrument. Nu förstärks hans farväl av domedagskörer och stråkar mättade med avskedets sentiment. Smärtsamt vacker inramning av hans självlysande poesi.
På skivan finns många fina, lugna och helt kristallklara uppgörelser och klargörelser av, vad det verkar, upplevelser och händelser i hans liv. Bilder av hur han önskat att saker skulle varit, hur det verkligen blev och hur det hade kunnat vara annorlunda.
Men nu blev det som det blev och allt har sin tid och Cohen har all anledning att känna sig nöjd med sin livsgärning. Han verkar ha sett till att finnas i närheten av sina barn och det är också hans son Adam Cohen som producerat delar av skivan. Stafettpinnen är överlämnad – med största tillit och ödmjukhet sjunger Leonard Cohen; ”I’m ready my Lord”, ”I’m leaving the table, I’m out of the game”.
Himlen är full av fallna stjärnor som aldrig slocknar.
