DEBATT  Många tycker är att det är självklart att vi ska ha jämställdhet och icke-diskriminering. Lika löner är rätt och vi ska inte ha våld i nära relationer, till exempel. Sedan finns det, tyvärr, även personer och rörelser som inte alls tror på värdet av de här frågorna, vilket också märks genom det motstånd, passivt eller aktivt, som vissa driver.

Vi tänkte koncentrera oss på dig som tycker det är viktiga frågor men inte vet riktigt hur du ska förhålla dig. Hur ska vi få ett samhälle där vi respekterar varandra och alla har lika möjligheter och rättigheter?

Vi ser och hör att många pratar om jämställdhet och diskriminering och är upprörda och ledsna över till exempel att vi behandlar barn olika utifrån vilket kön de har, att äldre inte får sin röst hörd, att personer med funktionsnedsättningar får kämpa för sin rätt till assistans, att vi bemöter personer olika på grund av deras sexualitet, hur de definierar sig själva eller vilket land de har bakgrund i.

Det är bra att många känner starkt för lika rättigheter och jämställdhet och det är den kraften vi vill vara en del av.

Hur ska vi då vinna kampen om en värld för alla? Vi menar att det finns ett missförstånd att vi i samhället ska ta tag i frågorna om lika rättigheter när vi får tid, eller när allt annat som är viktigare är klart, eller när vi orkar och får råd.

Låt oss ge ett exempel: på alla arbetsplatser finns en medvetenhet om att vi inte alltid kan göra allt för att det kostar pengar. Den medvetenheten finns från dem som jobbar ”på golvet” till chefer och ledare. De tankarna finns med oftast med helt automatiskt.

Vi menar att på samma sätt som vi lyckats få en medvetenhet om att vi ska ha ett ekonomiskt hållbart samhälle måste det på samma sätt vara hållbart för människorna som bor i det.

Hur ska det här gå till rent praktiskt? Vi vill att fler utbildningar till olika yrken också ger en inblick i hur jämställdhet och icke-diskriminering fungerar i vardagen. Vi vill att chefer och ledare tar ansvar för att personal får kunskap och uppdrag att varje dag beakta hur verksamheten uppnår jämställdhet och lika rättigheter för alla.
För många går det mer eller mindre automatiskt att få med ekonomi i sitt tänk i vardagen: ”just det, vi kan inte bygga, göra, skapa, lära ut, på ett sådant sätt, för det kostar för mycket pengar”. På samma sätt skulle vi vilja få en medvetenhet kring jämställdhet och icke-diskriminering.

Vi människor är ju komplexa och kan hålla flera perspektiv igång samtidigt och därför behöver arbetet för jämställdhet och icke-diskriminering inte vara en extra krydda som vi lägger på när allt annat redan är gjort. Frågorna om lika rättigheter ska och kan vara med i vardagen hela tiden.

År 2015 kom många unga ensamkommande till Sverige, i snitt 16 år gamla, främst från Afghanistan, men många av dem var uppvuxna som flyktingar i Iran. Mottagningssystemen var överbelastade i Sverige och de hamnade längst bak i kön för att få sina asylansökningar prövade. Det såg på alla sätt mörkt ut för dessa ungdomar som hade trasiga förhållanden och flykt bakom sig, inte hade kontakter i Sverige och inte hade någon utbildning att tala om. Hur skulle de få stanna? Hur skulle de kunna integrera sig? Hur skulle de klara skolan och få bra liv? Men historien tar många vändningar efter det. I dag har åtta av tio av de som kom som ensamkommande 2015 och bor kvar fått ett jobb. Det betyder alltså att fler ensamkommande än män födda i Sverige i samma ålder är sysselsatta, vilket är en världsunik integrationsframgång mot alla odds.

För först blev det om möjligt ännu sämre för gruppen ensamkommande. Eftersom de hamnade längst bak i kön efter alla syrier och fick vänta alldeles för länge på beslut hann de antingen fylla 18 år eller var så nära 18-årsgränsen att det inte kunde bevisas att de var under (det går ju inte att avgöra om någon är 17 eller 19 år om du inte har passhandlingar). Det gjorde att de efter flera års väntan i Sverige, flera års studier och flera år av vänskapsrelationer helt plötsligt fick avslag och även förlorade rätt att bo på sina boenden. För många tusen ungdomar innebar detta en fullständig katastrof. Människor protesterade och öppnade sina hem. Många hemlösa tonåringar fick hjälp av frivilliga familjehem som hade ett rum extra och förstod att deras liv skulle braka samman fullständigt om de hamnade på gatan eller på boende för vuxna och var tvungna att byta skola och sammanhang. 

Men utvisningshotet hängde fortfarande över gruppen. Protesterna ökade hos de desperata ungdomarna som riskerade att utvisas till ett av världens farligaste länder, som många redan varit på flykt från hela sina liv och där de inte kände en själ. Det fanns ett stort motstånd från så kallade invandringskritiker som särskilt riktade in sig på att hata de unga afghanska killarna, men också från olika politiska partier som ansåg att inget skulle göras, trots att killarna själva inte bar skuld till att de tvingats vänta så länge och trots att de hade fått uppehållstillstånd om de fått besked i tid.

Till slut lyckades gymnasielagen drivas igenom av Miljöpartiet med stöd av V, C och ett motvilligt S. De unga killarna skulle nu få en ny chans att stanna och samma möjlighet till permanent uppehållstillstånd som de skulle fått från början. Kraven var dock väldigt höga. De skulle gå klart gymnasiet, trots att de kommit hit i tonåren och i många fall knappt gått i skola innan de kom till Sverige. Sedan skulle de få ett fast osubventionerat jobb inom ett halvår från att de tagit studenten. Detta är krav som ytterst få ungdomar födda i Sverige skulle klara.

Men den här gruppen har visat sig kämpa oerhört hårt och klara ofantligt mycket. Nu i slutet av 2023, 8 år år efter att de kom till Sverige, har över 4600 stycken av dem lyckats med just detta. De har klarat gymnasiet, fått fast jobb och fått rätt till permanent uppehållstillstånd, vilket de skulle ha haft redan från början. Ny statistik från SCB visar att 8 av 10 som kom som ensamkommande idag är sysselsatta. Många jobbar inom vård och omsorg eller i byggbranschen. Sysselsättningsgraden är alltså till och med högre än hos samma kategori män födda i Sverige. Dessa siffror är världsunika. Gruppen som kom som ensamkommande, som var på väg att bli en världsunik tragedi, tog sig i mångt och mycket igenom det och blev en världsunik framgångssaga. 

Det finns mycket mer att skriva om Sveriges byråkrati som tvingade dem igenom detta, om alla som inte omfattades av lagen och om de som fått avslag på grund av bagatellartade misstag och hårda bedömningar. Men framförallt bör detta leda till en tankeställare hos de politiker och personer som hetsade mot ungdomarna. De som inte ville ge ungdomarna en chans. Ni borde skämmas.

I Sverige finns 12 gruvor i drift där metaller bryts. Några av gruvorna är av gammalt datum medan andra tagits i bruk rätt nyligen. Ansökningar om och planer på att öppna nya gruvor finns i Sverige och i andra länder runt om i världen. Fyndigheter av jordartsmetaller är eftertraktade eftersom sådana metaller behövs i till exempel elbilar och vindkraftverk. I bland annat Norge talas det om möjligheten att starta gruvor på havets botten.

Två saker har alla gruvor gemensamt oavsett var de är belägna: Gruvdrift är alltid miljöfarlig verksamhet och förr eller senare tar malmen i varenda en slut, som den gjorde i Falu koppargruva. Malmtillgången liksom jorden i övrigt är som bekant ändlig.

Det är dags att besinna att alla ändliga råvaror, dit malm malm hör, kommer att ta slut. Ju mer tillväxt desto snabbare blir de förbrukade. I stället för att i jakten efter nya metallfyndigheter ständigt minska utrymmet för Jordens flora och fauna genom att öppna nya gruvor, är det hög tid att byta tillväxt mot nerväxt.

Vad är svenska värderingar och traditioner? Det sprids just nu en bild i sociala medier där det står ”Slå vakt om svenska traditioner: Generell välfärd, Mångfald, Folkbildning, Kollektivavtal, Fri kultur” inramat av ett hjärta. 

Poängen är givetvis att signalera att det finns andra saker som kan ses som typiskt svenskt än det SD gärna talar om (som luciafirande, köttbullar och rätten att säga n-ordet). Samt att just det som SD och Tidölaget vill skära ner på, som folkbildningen och den fria kulturen, också kan ses som typiskt svenska, och det måste ju göra SD till ett svenskfientligt parti?

Men det är ändå något som skaver lite med den där bilden. Är verkligen ”mångfald” något typiskt svenskt? Låt gå för kollektivavtalsmodellen, men folkbildning och och fri kultur finns ju trots allt i många andra länder också. Även om man lyfter fram de delarna som är bra i Sverige så blir det som att man slår sig för bröstet på ett sätt som riskerar att i sig bidra till den nationalism som vi tyvärr ser alldeles för mycket av i dessa tider. Och det där med att skryta förresten – är inte det ganska osvenskt?