David Bell berättar om en syrisk familj som han har
lärt känna och drar slutsatser om hur asylmottagningen fungerar. Har du också något du vill berätta för Syres
läsare? Välkommen att skicka text och/eller bilder till malin.bergendal@tidningensyre.se!

För några veckor sedan hälsade jag på familjen Al-Sabouni, som består av två vuxna och fyra barn, i en by en halvtimmes resa hemifrån. Det var en vacker höstdag, varmt för årstiden, och höstfärgerna hade börjat synas. Det hade gått ett par månader sedan vi sågs senast, och jag ville gärna träffa dem igen och se hur de hade klarat flytten till sitt nya tillfälliga hem.

Förra gången hade familjen fullt upp med att flytta in och hade, med stor glädje, nyss kommit hem från sjukhuset med nyfödda tvillingpojkar, nya syskon till parets två småflickor. Tvårummaren var ingen perfekt lösning men betydligt bättre än det lilla rummet på asylboendet. Nu hade de eget kök och egen toalett och dusch och kunde sköta sig själva. Efter alla umbäranden hade de äntligen fått en nystart i sitt nya land, Sverige. Jag var nyfiken på hur det kändes för dem att ha något de kunde betrakta som eget, och hur framtiden såg ut.

Mottagandet denna andra gång var upplyftande. I deras sparsamt möblerade hem fick jag ”fika” med te och goda hembakade sötsaker från Syrien, som det äldsta barnet tyckte jag borde äta flera av. Vi pratade om deras glädje över att äntligen ha en stabil grund att stå på. De äldre barnen skulle börja dagis, pappan skulle börja på SFI och familjen skulle flytta till en större lägenhet i centralorten inom kort.
Jag hade lärt känna mannen i familjen när jag hjälpte honom att etablera kontakt med etableringskoordinatorn på regionen och skicka in meritsammanställning för validering av Socialstyrelsen.

Under fikastunden fick jag höra deras historia. Den lyder, som nästan alla syriska migranters: umbäranden, kris, flykt, fara och sedan en ankomst till en trygg plats. I deras fall handlade det om att överleva med barnen i staden Homs medan den blev utsatt för beskjutning och angrepp. Sedan kom den utlösande faktorn: ett sönderslaget och plundrat hem och en förstörd praktik.

Då flydde de i livsfara över land och hav med två små barn för att så småningom komma till Sverige. Där följde en tids ovisshet i ett trångt asylboende medan Migrationsverkets kvarnar malde i nästan ett år. När familjen fick besked om permanent uppehållstillstånd med mera tog de emot det med lättnad och stolthet.

Under tiden i asylboendet blev kvinnan i familjen gravid och skulle föda tvillingar i mitten av juli. Familjen var orolig för var de skulle bo eftersom situationen på asylboendet var olämplig för ett nyfött barn. Jag blev tillfrågad om jag kunde hjälpa dem. Så jag kontaktade Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och kommunen och lyckades hitta en tvåa hos kommunens bostadsbolag som familjen kunde flytta in i omgående. Men det var först två dagar innan barnen föddes som familjen fick sitt nya hem. Alla som ansträngde sig för att göra det möjligt för dem att bo kvar i kommunen förtjänar ett stort tack.

Det som förvånar mig är att så många kände till familjens situation, men det var i sista minuten, när någon engagerade sig i deras situation, som problemet löstes. Det är ingen kritik mot tjänstemännen som jobbar dagligen med dessa frågor, utan snarare kritik mot systemet. En snabb överblick visar att minst sju personer på Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och kommunen tillsammans kände till familjens situation, utöver sjukvårdspersonalen. Ändå ordnades ingen bostad förrän strax före barnafödseln.

Här finns fog för kritik. Det krävs en översyn av hur vi arbetar med asylsökande och nyanlända och hur vi använder våra resurser. Fallet med familjen Al-Sabouni visar att vi måste vara noggrannare förberedda om vi vill ha de nyanlända kvar i våra kommuner. Samtidigt måste vi kunna agera snabbare och mer beslutsamt när kris och akuta situationer uppstår. Det gäller att sätter individer och familjer i fokus, samordna myndigheternas insatser, men framför allt att se dessa människor som just människor.

Numera har familjen Al-Sabouni flyttat till sin större lägenhet och barnen går på dagis/förskola. Framtiden ser ljus ut – i alla fall för denna familj.

I genomsnitt dog åtta personer varje dag längs den centrala Medelhavsrutten under årets nio första månader, vilket redan nu gör år 2023 till det dödligaste året sedan 2017. Samtidigt utsätts även de som överlever resan för en rad brott mot sina mänskliga rättigheter.

Läkare utan gränser, MSF, har i sin rapport ”No one came to our rescue” sammanställt data från räddningsinsatser, vittnesmål från räddade personer och medicinsk data. Den visar hur många som har utsatts för våld eller sexuellt våld, eller på andra sätt tagit fysisk eller psykisk skada av de många utmaningar och knappa levnadsförhållanden som de upplevt längs vägen. 

– Patienternas sår och berättelser speglar omfattningen av det våld som de utsatts för i sitt ursprungsland och under sin resa, inklusive i Libyen och Tunisien, säger Juan Matias Gil, sök- och räddningsrepresentant på Läkare utan gränser, i ett pressmeddelande. 

EU avtalar bort ansvaret

Rapporten lyfter också hur EU:s politik de senaste åren rört sig allt mer mot att undvika att ta ett ansvar för att rädda och ta hand om de människor som söker sig hit. Bland annat genom avtal med tredje länder som Libyen, Tunisien (i somras) och Albanien (nyligen). Under sina räddningsoperationer har MSF:s personal kontinuerligt kunnat vittna om hur libysk kustbevakning tvingar tillbaka båtar med migranter till Libyen, där det upprepade gånger rapporterats om fruktansvärda förhållanden, där migranter riskerar att mödas eller utsättas för tortyr, misshandel, godtyckligt frihetsberövande och våldtäkt.

– Återigen prioriteras avskräckning och instängning framför människors rättigheter och liv, säger Juan Matias Gil.

Läkare utan gränser har i rapporten också sammanfattat hur Italiens nya, hårdare regler för räddningsfartyg som infördes vid årsskiftet har påverkat deras verksamhet. De har räknat ut att de sex fartyg som tillfälligt beslagtagits av italienska myndigheter varit borta från operativ verksamhet i totalt 160 dagar – tid då fartygen hade kunnat rädda liv. 

Hålls borta från att hjälpa

Dessutom har den nya praxisen att hänvisa räddningsfartyg till mer avlägsna hamnar i norr istället för den närmsta hamnen lett till att fartygen behövt färdas 28 000 kilometer mer än vad som hade varit nödvändigt – totalt 70 dagars extra resväg. 

– Utöver att försena överlevandes tillgång till adekvat medicinsk hjälp, skydd och mottagningstjänster på land, var det dagar som vi medvetet hölls borta från att hjälpa människor i nöd till sjöss, säger Juan Matias Gil i pressmeddelandet.

Från ombord på sitt fartyg Geo Barents så har MFS också kunnat vittna om hur Italien och Malta misslyckats med att koordinera räddningsinsatser, vilket lett till försenade räddningar eller inga räddningar alls. Vid flera tillfällen har italienska myndigheter också instruerat frivilliga räddningsbåtar att inte ingripa och hjälpa båtar i nöd, utan att istället direkt bege sig mot tilldelad hamn (de nya reglerna innebär även att endast en räddning får genomföras innan man beger sig till hamnen). I juni i år kunde MSF dokumentera minst ett dödsfall som ett direkt resultat av Maltas systematiska policy för ”icke-bistånd” till sjöss.

– Hur många fler dödsfall i centrala Medelhavet kommer de europeiska staterna att invänta innan de stoppar sin fientliga och omänskliga strategi? säger Juan Matias Gil och fortsätter: 

– Vi uppmanar EU och dess medlemsländer, särskilt Italien och Malta, att omedelbart ändra kurs för att prioritera säkerheten för dem som söker fristad vid europeiska kuster.