Esaddin Ali Garib ville hitta en meningsfull aktivitet att ägna sig åt. I stället för att öppna butik började han och några vänner odla mitt på torget. Stadsodlingen blev snabbt en social succé, kanske aningen för spontan för den svenska byråkratin.
Tuppen gal medan 11:ans spårvagn på Komettorget i Bergsjön, Göteborg sakta rullar ut. Mitt på torget finns sexton odlingslotter. Solen skiner och runt omkring påtar folk i sina små trädgårdar. Vid första lotten står en grupp män och pratar med varandra.
– Jag letar efter Esaddin Ali Garib, säger jag.
– Esaddin? Jag är hans son, säger Dastan Ali. Kom med, han är här borta.
Det har gått 15 år sedan en grupp äldre män från Kurdistan startade en stadsodling mitt på Komettorget i Bergsjön. På den tiden var torget en öde plats. Det fanns inga kaféer eller butiker, bara buskar. Männen ville ha något att göra.
De hade alla varit jordbrukare i Kurdistan så det föll sig naturligt att starta en odling. För egna pengar satte de igång att bygga. Staket, bodar, inhägnader och odlingsrader, de byggde allt själva.
– De kan hitta en övergiven planka någonstans och tänka ”den här skulle säkert han behöva”, och när något sedan behöver byggas hjälper alla till, berättar Dastan.
Esaddin håller på att sätta upp en ny grind in till sin odling. Fyra andra hjälper till. Abu Bakir som har
grannodlingen sågar bort en träbit som sticker ut medan Esaddin böjer sig ner och hamrar in de sista spikarna. Resterande tre ger goda råd. Solen lyser på de fem männen som slängt av sig sina jackor.
– Sånt här får man göra när det inte regnar, säger Esaddin medan han testar grinden.
Dsaddin Ali Garib är 59 år och kommer från en liten by utanför Slemani i irakiska Kurdistan. Kurderna som har sitt hem i bergstrakterna kring Irak, Iran, Syrien och Turkiet har länge kämpat för sin självständighet, och detta har lett till stora konflikter genom åren. På nittiotalet hårdnade Saddam Husseins attityd gentemot kurderna i de norra delarna av Irak.
År 1998 var det inte längre möjligt för Esaddin och hans familj att bo kvar. De tvingades fly. Under två månaders tid färdades familjen genom Turkiet, Italien, Tyskland och Danmark. Esaddin hade hört goda saker om Sverige. Till slut hamnade de i Mölndal. Han pekar på lägenhetsbyggnaden uppe på kullen, några hundra meter ifrån torget.
– Där bor vi nu. På Zenitgatan.
En tupp promenerar stolt ut från en av lotterna tillsammans med tre hönor. Även Esaddin hade en höna. En bergshöna som han hade i lägenheten i sex år. De finns inte i Sverige men är vanliga i hans hemland.Som ung levde Esaddin ett liv som jordbrukare, med boskap att sköta och flera hektar land att odla på.
Sedan flyttade han in till miljonstaden Slemani för att ta jobb som lastbilschaufför. Nu skulle han plötsligt skapa sig ett nytt liv i ett land han inte kände till. Arton år har gått sedan dess och även om tanken på att flytta tillbaka alltid funnits där har barnen gjort att de stannat kvar. De är uppvuxna här och tycker att det räcker att åka till Kurdistan på besök.
Efter Saddam Husseins fall blev det lugnare i regionen, ända fram till för några år sedan när Islamiska Staten påbörjade sin utbredning. Även om det var längesen Esaddin lämnade sitt hemland tänker han på Kurdistan varje dag. Och på de som stannade kvar. Under tio års tid hade allting varit frid och fröjd på stadsodlingen. Sedan, från en dag till en annan, förändrades allt.
Odlingen rivningshotad
– En dag kom vi hit och såg att de hade satt upp affischer där det stod att odlingen skulle rivas, att det skulle göras om till ett torg med kaféer och butiker här, berättar Esaddin. ”De” var Fastighetskontoret. Efter tio års verksamhet hade de kommit fram att odlarna saknade bygglov. Bebyggelsen var olaglig och skulle rivas. Beslutet väckte starka känslor hos såväl odlarna själva som hos andra i området som protesterade mot beslutet.
– Det blev en himla uppståndelse kring detta, men det var aldrig meningen att det skulle rivas. Det enda vi ville var att de skulle ha ett arrendeavtal och betala hyra, säger Paula Palm på fastighetskontoret.
Odlarföreningen klarade sig och Esaddin visar upp ett påskrivet arrendeavtal. Han planerar att bygga ut sin bod nu, berättar han. Både på höjden och på bredden. I den lilla boden bredvid hans odling hänger en klase vindruvor av plast i ett fönster.
Precis utanför ett annat odlar han riktiga. En soffa löper längs väggarna och i mitten står ett bord. Under sofflocken hittar man förvaringsutrymmet. Men det är inte förvaringsutrymmet som är det viktiga. Det viktiga är att man ska kunna sitta där och umgås.
Prata, äta och dricka te. Det har alla bodarna gemensamt. De sätter det sociala framför det praktiska.
Stärkt sammanhållning
Esaddin och de andra männen lever för sin stadsodling. På somrarna när det är varmt är de där från sju på morgonen till tio på kvällen. Även när det regnar är de där. Då sitter de i någons bod och umgås. På somrarna grillar de nästan varje dag, annars turas de om att ta med sig mat hemifrån för att bjuda de andra.
– Ena dagen är vi här, andra dagen kanske vi är där, säger Esaddin och pekar på grannens odling.
– Ibland vägrar han komma hem och äta. Då får vi komma hit med middagen och äta här, säger Dastan och ler mot sin far.
Mer än något annat är stadsodlingen på Komettorget en social klubb, en naturlig mötesplats. Många har ingen annan sysselsättning. De flesta i odlarföreningen är antingen arbetslösa eller pensionerade. Någon jobbar på Volvo, en annan jobbar med städning. Esaddin jobbade som busschaufför under många år men tvingades förtidspensionera sig på grund av reumatism. Han berättar att han glömt svenskan sedan han slutade arbeta för åtta år sedan:
– Jag har ingen kontakt med svenskar längre. Förut talade jag bra svenska men nu har jag glömt mycket.
Mynta, gurka och mangold
Nu är odlingen än viktigare för honom. Den är allt han har.
– Om jag inte vore här skulle jag bara sitta hemma. Det går inte. Odlarföreningen är jätteviktig både för mig och de andra. Gemenskapen är det viktigaste men själva odlingen är ändå limmet som håller de 16 odlarna samman. Det och nationstillhörigheten. Av de 16 odlarna är en från Bosnien, resten är från irakiska och iranska Kurdistan. Och många av grödorna de odlar är redan välbekanta för dem. Esaddin lyfter på sofflocket och tar upp en femlitersburk med persiljefrön från Kurdistan.
– Det finns persilja här i Sverige också, men det är inte samma sak. Många av de frön jag sår har jag fått från hemlandet. De har en lite annan smak, säger han.
I hans odlingsrader hittar man, förutom persilja, även mynta, gurka, mangold och vitlök. Alla är klassiska grödor från det bergiga landskapet i Kurdistan. Fram mot hösten ger stadsodlingen en ganska stor skörd men odlarna är inte intresserade av att sälja. Det de inte klarar av att äta upp själva ger de bort till vänner och familj som kommer förbi odlingen och hälsar på. Vilket de gör ofta.
Skrattar tillsammans
Tre lotter därifrån, precis bakom torgets lilla fruktstånd, sitter en man på huk och planterar gullök. Små miniatyrlökar ligger utspridda på jorden medan han krafsar upp fåror som han sedan sticker ner dem i. Han lyfter på blicken och fram tittar ansiktet som tidigare gömt sig under cowboyhatten han har på sig. Han säger något på kurdiska till Esaddin. De skrattar.
– Han tycker att jag ska hjälpa till, berättar Esaddin som tar över den lilla spaden och börjar krafsa. Mannen lutar sig tillbaka med ett leende på läpparna. Esaddin tar några små gullökar i sin hand och placerar ut dem prydligt i fåran han just grävt upp.
