DEBATT Blir världen bättre med tiden? Minskar våldet, lever människor bättre? Blir vi någonsin klokare?
Man undrar en sådan här dag när amerikanarna valt Donald Trump till president. Mannen som vill kasta ut miljoner mexikaner ur landet, ge sig på kvinnor som gör abort, återuppta tortyr och skrota avtal om klimat och handel. Det var kanske inte heller så klokt av engelsmännen att rösta ut sig ur Europa. Eller av colombianerna att rösta emot fred med Farc-gerillan efter 50 års strider.
I boken The better angels of our nature (2011) hävdar Steven Pinker att våldet faktiskt minskat i ett historiskt perspektiv. Han förklarar det bland annat med statens våldsmonopol, ökat handelsutbyte (”andra människor är mer värda levande än döda”), ökad respekt för kvinnor och utbredningen av upplysningstankar som hjälper oss att förstå andras perspektiv.
Det är en upplyftande tanke men svår att omfamna en sådan här dag. Valkampen i USA har ju präglats av en demagog som manat fram väljarnas sämsta sidor – till och med förtäckta uppmaningar till våld. Av Trumps kvinnosyn och islamofobi. Av talkörerna som gapade ”bura in henne!” (räcker det inte att USA redan har fler fångar än något annat land?). Brexitvalet byggde också på grova lögner som gödde väljarnas fördomar – i efterhand har det ju visat sig att brexitförespråkarna inte hade en susning om vad de egentligen ville (utom att främja sina egna intressen).
En sådan här dag är det frestande att dödförklara demokratin. Valresultaten gäller ju, trots att vi tycker de är så väldigt fel. Men bokens titel pekar faktiskt tillbaka på ett annat presidentval, i en annan kritisk tid för USA. Året var 1861 och Abraham Lincoln hade blivit vald till president. Han hade en djup övertygelse – hade någon av årets presidentkandidater någon sådan? – att slaveri var emot konstitutionen. Det fick sydstaterna att deklarera sitt utträde ur unionen innan han hann tillträda. I sitt installationstal betonade Lincoln därför att vi är ett folk som måste komma över vår tillfälliga fiendskap och slutar med en vädjan om att vi ska låta våra gärningar styras av det som kunde kallas vårt bättre jag – the better angels of our nature. Jag tolkar det som att vi måste lyfta oss över fördomar, egoistiska böjelser och hämndbegär för att se till det som förenar oss.
Hjalmar Branting, Sveriges första socialdemokratiska riksdagsman och statsminister, använde 1912 ett liknande uttryck som blivit bevingat i arbetarrörelsen, att vi borde vägledas av ”våra bästa stämningars längtan”. Men hur skapar man ett debattklimat där vi försöker komma överens, trots olika utgångspunkter? Vem tar första steget?
