DEBATT Efter chocken och förtvivlan över att Trump blev USAs nya president, och glädjen över att höktanten inte blev det, kommer reflektionerna.
För andra gången på kort tid vann en republikan utan att ha majoriteten ens bland dem som röstade. Hur ska vi förstå denna ordning? Behövs kanske en historisk tillbakablick? USAs stater har inte alltid varit förenta. Fortfarande kan vi se stora skillnader mellan staternas lagstiftning och politik. Den federala nivån där presidenterna rumsterar är inte direkt omtyckt av alla. Det är delvis detta missnöje vi ser i valutgången.
Men då valsystemet togs fram för att kunna förena staterna var deras självständighet och egna ambitioner avgörande. Inget USA utan detta, var budskapet. För att garantera detta inrättades elektorssystemet. Varje stat väljer sina elektorer, alla elektorer representerar sin stat och följer majoritetens linje – the winner takes it all. Det kan få den märkliga effekten att vinnaren inte har folkets majoritet bakom sig, men väl elektorernas.
Winner-takes-it-all-tänkandet dominerar även den svenska partipolitiken. Först röstar partiet internt och sedan försöker de uppvisa ett helt enigt ansikte. Det blir som om de hade valt elektorer. Ett problem med det är att majoritetens åsikt i parlamentet inte nödvändigtvis avspeglas vid voteringen. Liksom i det nyss avgjorda valet.
Tänk er till exempel ett stort parti som har egen majoritet i riksdagen. En fråga dyker upp, som exempelvis att ge kommunerna rätt till veto mot friskolor. Säg att 30 procent av det stora partiet och större delen av oppositionen är emot det kommunala vetot. Men det stora partiet röstar om saken, de 30 procenten förlorar och eftersom hela partiet röstar likadant i riksdagen går vetoförslaget igenom. Trots att majoriteten i riksdagen är emot det.
Det vore inte bara nådastöten mot många uppkäftiga friskolor, till exempel i glesbygd, det vore dessutom klart odemokratiskt. Visst kan även bra beslut överleva tack vare enighetens metodik, men demokratin är viktigare än enstaka potentiellt framtvingade politiska vinster.
Då kan det invändas att det stora partiet hade gått till val på frågan och att dess väljare väntade sig ett Nato-motstånd. Men väljarna får ändå inte alltid vad de väntar sig – ett exempel i närtid är MPs politiska omsvängningar i regeringsställning.
Finns det någon väg ut ur fällan? Ja, egentligen, eftersom den svenska demokratin vilar på proportionaliseringsprincipen. Om alla instanser strävar efter att varje åsikt ska få sin proportionella rätt att höras och företrädas har vi kommit långt på demokratins väg. För det behövs ärlighet och öppenhet, egenskaper som är bra i alla sammanhang.
Det skulle vara omöjligt att förhandla med andra partier om en inte visste hur många röster som en kan erbjuda. Men de flesta förhandlare är räknekunniga och kan förhandla med 21 röster likaväl som 25. Obekvämt men demokratiskt! Och mångfald är bättre än enfald.
Men det handlar inte enbart om demokratiska principer. Vi hanterar också människors engagemang för jämlikhet, solidaritet och ekologisk balans. För att på demokratiska vägar kunna värna de utsatta och det hotade behöver vi nå fram till vårt empatiska väsen. Inte så lätt i de korridorer där besluten växer fram. Vi behöver känna att vi gör rätt, att vi är sanna mot oss själva. Då kan vi rösta med hjärtat och locka med oss andra, och det är nog planetens enda räddning.
