Diskussionen kring lärarlönelyftet går het. För ovanlighetens skull lägger sig staten i lönebildningen direkt och ger en stor andel av lärarna en snittlöneökning på minst 2 500 kronor extra i månaden. Lärarlyftet är regeringens mest offensiva satsning på läraryrkets attraktionskraft, och att det finns problem med att rekrytera och behålla lärare inom yrket råder ingen tvekan om.
Under perioden 2015–2019 förväntas drygt 21 000 lärare examineras, något som ska ställas mot det uppskattade behovet på 61 000 under samma period. Lärarnas nyheter rapporterade i fjol (2015-08-15) att ungefär 15 procent av de legitimerade lärarna arbetade i annan verksamhet. Samtidigt uppgav över 40 procent av dem som svarade i Skolverkets undersökning Attityder till skolan att de allvarligt övervägt att byta yrke och hälften att de alltid eller oftast känner sig stressade i skolan. Att det skulle bli än värre skrev vi om här på ledarplats redan för en månad sedan (18/10).
Och så mycket värre det har blivit. De upprörda debattartiklarna trillar in. Rektorer uttalar sig förfärat i Ekuriren, lärare skriver ledset i Expressen, Aftonbladet, UNT. Det görs reportage i SR Gotland, Kronoberg och Halland. Bilden är samstämmig, lärare känner sig åsidosatta, det är lärare som tänker sluta och lärare som skäms över att de plötsligt går från jobbet med 2 500 kronor mer än sin hårt arbetande kollega. Allt handlar alltså om en historisk satsning på höjda löner som har slagit vansinnigt fel. Lärarlönelyftet, som lyfts fram i debatt efter debatt som exempel på hur regeringen satsar på skolan, kommer nu att lyftas fram som exempel på hur man inte ska göra.
Tyvärr har regeringen bestämt sig för att möta lärarbristen med pengar till en redan tämligen högavlönad grupp (snittlönen för lärare var 31 823 i fjol). Det är ett problem, dels är det inte givet att de som lockas främst av högre löner är de vi helst vill ska ta hand om våra barn, dels befäster regeringen återigen att sättet att berömma och belöna arbetare är med ökat konsumtionsutrymme. Detta i en värld där regeringen själv bekräftar att ökad konsumtion leder till större ekologiskt fotavtryck och högre utsläpp.
Om vi vill vända trenden med ökade utsläpp behöver vi istället jobba med andra värden än de krasst ekonomiska. Vi behöver arbeta med arbetstidsförkortning och friår, vi behöver arbeta med livskvalitet och arbetsvillkor. I det arbetet kanske man kan snegla på vad Skolverkets attitydundersökning faktiskt säger. Som till exempel att över två tredjedelar av lärarna stressas av att de har lite tid till att planera lektionerna och fler än sju av tio stressas av det administrativa arbetet. Och fortfarande uppger nästan fyra av tio lärare att klasserna är för stora.
Tanken bakom lärarlönelyftet är att locka ambitiösa lärare med högre lön och större löneskillnader, som en vidareutveckling av karriärstegsreformen som införde högavlönade lektorstjänster och förstelärartjänster. I och med lärarlönelyftet finns nu en tydlig lönetrappa som har förhandlats med arbetsmarknadens parter (SKL och lärarfacken). Lärarförbundet twittrade nöjt vidare att lärarlönelyftet ”ger signalen att det ska löna sig att utvecklas i yrket”, medan Lärarnas riksförbund vänt sig emot att det har varit en fast lägstasumma på 2 500.
Men även om tanken bakom reformen är lätt att förstå är det fascinerande hur en reform kan väcka så legitim kritik både från liberalt och socialistiskt håll. Dels syftar den till att öka skillnaderna mellan människor och dels inskränker den kraftigt rektorernas frihet som arbetsgivare. Istället för en pott till skolan att fördela som rektorerna ser rimligt har de tvingats att sätta olika lön på lika arbete.
Jag har svårt att tänka mig att en tre miljarder kronor stor satsning någonsin väckt så stort obehag. Frågan är om något förslag någonsin så effektivt lyckats splittra så många arbetslag och så förargat den grupp den var tänkt att gagna. Ilskan är fullt rimlig och känslan hos den halva som blev utanför, de lärare som varken blivit förstalärare eller fått något lönelyft, den kommer ta lång tid att läka. Sämstelärare, sistelärare. Det är nog tur att för regeringen att nästa attitydundersökning presenteras först efter valet.
Ytterligare problem för regionbildningen, Jämtland förbereder en folkomröstning.
Regeringen svarar med att exkludera Jämtland från den tilltänkta storregionen, med risk för ombildning på ombildning. Ett lugnare tempo hade varit rimligare.
