Dags för lite riktig signalpolitik

Frågan om Sverige ska följa FN-konventionen och förbjuda rasistiska organisationer har varit aktuell i omgångar de senaste årtiondena. Det är en fråga jag saknar, i dag handlar diskussionen alltför ofta om ett helt motsatt ideal. Det diskuteras till och med huruvida nazister ska få framföra sina idéer på samma villkor som alla andra. Och jag undrar, vad händer med ett samhälle som låter gränsen för vad vi accepterar ligga så långt fram?

Självklart har alla rätt till sin egen övertygelse, detta är grunden för demokrati. Och så ska det självklart vara, nu och alltid. Men är det inte skillnad på åsiktsfrihet och propaganda? Är det inte skillnad på mötesrätt och demonstrationsrätt?

Samtidigt som extrema högeråsikter uttrycks högljutt, sker de rasistiska hatbrotten på löpande band. Och många av dem, även de riktigt grova, sker utan protester. Trots att den stora majoriteten avskyr brotten. För ett år sedan skedde en av de största tragedierna i modern svensk historia, de brutala rasistiska morden i skolan i Trollhättan. Men reaktionerna, samtalen som följt, är och har varit orimligt små. Samma gäller alla de bränder i asylboenden som vi bevittnar om och om igen. Den stora majoriteten sitter tyst, makten sitter tyst. En tystnad som är förödande. Jag vill inte påstå att extremhögern får medvind i vårt samhällsklimat, men det går inte att förneka ansvaret i avsaknaden av motvind. I tystnaden öppnas dörrarna för dessa brott och vill vi se ett annat samhälle måste makten höja rösten. Det finns ingen ursäkt till att antidemokratiska och rasistiska rörelser tillåts flytta fram sina positioner.

Jag är en stor försvarare av yttrandefrihet, av mötesrätt och åsiktsfrihet. Men jag kan inte förstå hur vi som demokratiskt land, med demokratiska värderingar, väljer att inte använda de verktyg som finns inom systemet för att motverka rasistiska och nazistiska idéströmningar. I Sverige har vi tidigare använt lagen om hets mot folkgrupp för att förhindra spridning av nazistiska idéer, detta genom användandet av 1988 års skärpning av lagen. 1996 blev ett brottsmål i Högsta domstolen prejudicerande just för hur lagen ska tolkas i fråga om spridning av idéerna (HD B 3203/96). Jag vet inte varför vi under de senaste årens lopp inte tagit tillvara de möjligheter vi har och jag tycker det är dags för en förändring. Jag vill se att polisen beivrar sådana brott. Det innefattar flygbladsutdelning, bärande av nazistiska symboler – även ”moderna” sådana. Det handlar om att ingripa när brotten begås. För sanningen är att stöd i lagen finns.

Självklart är inte detta en helhetslösning, det finns många olika typer av rasism, men att tydligt ta ställning mot rasism, att kräva att samhället sätter stopp för de mest extrema uttrycken tänker jag är ett viktigt steg på vägen. Det krävs ett flerfrontsmotstånd, och om regering och riksdag verkligen menar att de är antirasister, då är det dags för lite riktig signalpolitik. Gör hatbrotten särskilt prioriterade.