I blickfånget: Julia Lindemalm
I våras tilldelades frilansfotografen Julia Lindemalm det nyinstiftade Lars Tunbjörkspriset för sitt fotoprojekt Zoo World som just nu visas på Abecita Konstmuseum i Borås. Utställningen utgörs av ett 30-tal bilder som belyser människans komplexa och motsättningsfulla förhållande till vilda djur.
Julia Lindemalms bilder berör och uppmanar till eftertanke. Björnen på Skansen som trycker sina ramar hårt mot plexiglaset, blundar och till synes ber om ett nytt liv. Tigern som simmar i en grötigt algblommande damm på Kolmården. Apan i Berlins djurpark som trycker sig mot muren i ett tafatt försök att undkomma åskådarnas blickar. Och så åskådarna själva, som inneslutna i sina egna föreställningsvärldar fascineras av exotiska djur i konstgjorda miljöer.
Bilderna som ingår i Zoo World är tagna mellan 2011 och 2016, på ett 15-tal djurparker runt om i världen, bland annat i Sverige, Danmark, Tyskland, Polen och USA. Julia har ägnat timmar åt varje djurart, ibland vid återkommande tillfällen.
– Min mission är att ta djur på allvar. Min utgångspunkt har varit att undersöka vad djurparker egentligen fyller för funktion. Trots att vi har så stor kärlek till djur så skövlar vi deras natur och berövar dem deras frihet, för att placerar dem i en verklighet som passar oss. Människans relation till djur är en komplex fråga som kräver en seriös diskussion, säger hon.
När hon inledde sitt projekt kontaktade hon alla aktuella djurparker.
– Jag mejlade och berättade att jag villle göra intervjuer och följa med djurskötare i deras jobb. Av vissa fick jag nej till svar. Andra svarade inte alls. Min erfarenhet är att journalister bara är välkomna när parkerna vill göra reklam, i samband med att gulliga ungar fötts till exempel. För övrigt är de väldigt dolda och slutna företag.
Julia slår bestämt hål på myten att svenska djurparker på något vis skulle vara bättre än djurparker i andra länder.
– Av någon anledning har svenskar en felaktig självbild. Visst kan det se lite prydligare ut i svenska djurparker jämfört med vissa andra länder, men det är ju inte burarnas eller inhägnadernas utseende det handlar om. Det jag vill lyfta fram är frågan om det är rätt att ha vilda djur i fångenskap överhuvudtaget.
46 sekunder
Enligt en brittisk undersökning tillbringar en vanlig djurparksbesökare i snitt 46 sekunder vid varje inhägnad.
– Vill man få en inblick i djurens verklighet så måste man stanna upp, säger Julia.
Hon ger ett exempel från när hon var i Berlins djurpark och såg en noshörning som hade ett konstigt horn.
– Det såg ut som det var snett avsågat. Efter att jag hade iakttagit den en stund gick den bort till en järndörr och började gnida sitt horn mot dörrkanten med en monoton rörelse. När jag tittade närmare såg jag ett brunt spår i dörren. Jag stod där en halvtimme, sen orkade jag inte se längre. På skylten läste jag att just den noshörningen var lika gammal som jag och hade levt i parken sedan den bara var ett par år gammal.
Julia berättar att beteendestörningar är jättevanligt.
– Jag har sett flera exempel på det, i varenda djurpark jag besökt. Man ser det också tydligt om man studerar inhägnaderna. De upptrampade stigarna vittnar om att djuren vandrar, fram och tillbaka.
Artbevarande
Att djurparker i allmänhet säger sig bedriva artbevarandearbete ger Julia inte särskilt mycket för.
– De flesta parker går ut med det i sin marknadföring, men i själva verket är det väldigt lite pengar som går till sådan verksamhet, och få parker som faktiskt driver sådana projekt. Jag har ställt frågan till personal i parker, om de kan ge något konkret exempel men jag har inte fått något svar. Jag tror snarare att man skyltar med det för att att invagga oss i någon slags falsk trygghet, och för att rättfärdiga parkernas existens.
Med tanke på den tid vi lever i, och all kunskap vi i dag har om djur och deras behov och beteenden, tycker Julia att det är anmärkningsvärt att vi inte kommit längre, inte ens i Sverige som ofta påstår sig vara en förebild vad gäller djurskydd och djurvälfärd.
– Bara en sån sak som att Kolmården fortfarande håller delfiner i betongbassänger. Det känns ju inte särskilt progressivt.
Även om Julias bilder i första hand signalerar melankoli och tomhet så innehåller de också inslag av humor och underfundighet, som bilden på vattenbocken som nyfiket kikar fram runt ett hörn i sin gallerförsedda verklighet med inslag av döda träd. Eller tigern som väljer att stoppa in hela huvudet i en buske när den i koppel ska visas upp för publik.
– Jag har jobbat på att få in lite olika element i bilderna. De får inte vara för svarta. Jag vill ju att människor ska kunna ta dem till sig, och det blir lättare om de samtidigt är lite underfundiga, säger Julia.
Positiv respons
Hennes mål är att bidra till att ge människor nya perspektiv på verkligheten.
– Det är många som har hört av sig. Dels människor som redan delar mina tankar och känslor, dels människor som säger att de fått en tankeställare efter att de sett utställningen. Några har sagt att de aldrig kommer se på djurparker på samma sätt igen, att jag öppnat deras ögon.
Från djurparkerna har hon dock inte hört ett knyst.
I våras mottog hon även Lars Tunbjörkspriset med motiveringen att hon verkar i Lars Tunbjörks anda.
– Det känns hedrande och fint. Lars Tunbjörk har varit en förebild för mig. Jag gillar hans svärta och humor, kommenterar Julia.
Om Julia Lindemalm:
Lars Tunbjörkspriset