Nyhetsmagasinet Syre Nummer 105 fredag, 21 oktober 2016
Energi – I blickfånget

Från skräckmonster till rikskänd kultfigur

I blickfånget. Lill-Marit Bugge Lill-Marit Bugge har jobbat med teater och tv större delen av sitt liv. Under 1980-talet i de populära tv-programmen Daily Live och Barbarella Live. Men vägen till att bli rikskändis var inte spikrak och hennes senare arbete med kvinnor med psykisk ohälsa bottnar även i hennes eget liv. Nu är hon åter aktuell med bland annat en diktsamling om döden och nya tv-avsnitt inför 30 års-jubileet av Daily Live.

Hemma hos Lill-Marit Bugge är de färgglada väggarna i lägenheten fyllda med tavlor och fotografier. Det finns mängder med böcker, smycken, dockor och gamla möbler. Lite som om hela hennes liv finns inrymt mellan väggarna. Här har hon bott sedan 2003, nu med Örjan Wallert som är konstnär samt sin son Victor.

– Jag älskar Västertorp! utbrister hon.

I februari 2017 blir det 30 år sedan underhållningsprogrammet Daily live sändes och det uppmärksammas genom nya inspelningar med karaktärerna som hon och Anna-Lena Bergelin skapade på 1980-talet. Arbetsnamnet på nya serien är Ulla-Britt och Siif-Lilian Show och inspelningarna börjar i november.
– Jag sitter och skriver manus för fullt, jag har sådan inspiration att det bara sprutar ur mig, i år har jag skrivit en föreställning, en monolog samt en diktsamling, säger Lill-Marit.

1981 Foto: Privat

Gatuteater

Anna-Lena Bergelin (då Brundin) och Lill-Marit fann varandra i slutet av 1970-talet i Lund och började göra föreställningar som de spelade på gator och torg. Tillsammans med några musiker turnerade de runt  i hela Europa men de blev inte insläppta i svenska teaterkretsar.

– Teatercentrum fick vi inte vara med i för vi hade för sexiga kläder: högklackade skor, nätstrumpor och paljetter. Vi fick inte spela på krogarna för vi var för politiska, berättar Lill-Marit.

De tog upp saker som handlade om samhällsutveckling, feminism, miljöproblem, krig och konsumtion. Efter ett års samarbete flyttade de till Berlin och hade då skrivit kabarén Cool.

– Vi hade inga pengar, Anna-Lena hade 1 500 kr och jag 500 kr, och de två första nätterna bodde vi på hotell så då var nästan halva reskassan slut.

Då träffade de folk från ett teaterkollektiv på Ufafabrik i Berlin som de fick bo hos, de fick även en egen replokal och tillgång till en scen att spela på. Anna-Lena och Lill-Marits kabaré översattes till tyska.

– Det blev succé, efter tre dagar blev föreställningen utsåld och då rullade det igång i Tyskland. Vi trodde att vi skulle lära oss av kvinnliga komiker i Tyskland, men det fanns inga, feminismen kunde man inte skämta om, men kvinnorna i Tyskland älskade oss, berättar Lill-Marit.

I fyra år gjorde de flera föreställningar, för pengarna de fick in köpte de högtalare, lampor, sladdar, kostymer och andra saker de behövde. En stor utgift var alla Volkswagenbussar som de köpte billigt men eftersom de var så dåliga gick de hela tiden sönder. På bussarna sprayade de ”Cool – ein cabarét Theatergenique”.

Filmades i smyg

Efter ständigt turnerade i Tyskland var de utmattade och osams. De bestämde sig för att ta en paus, och skulle bara göra en sista turné på sex veckor. Precis innan de gav sig iväg träffade de Lars Bermann från SVT, han var i Berlin för att göra ett program om staden och hade blivit tipsad om deras kabaré.

– Lars blev väldigt förtjust, han filmade oss i smyg, gick bakom vår rygg och sålde in oss som programförslag till SVT. När han fick godkänt erbjöd han oss att vara programledare som våra rollfigurer Nancy och Carina. Men vi tackade nej. Vi ville inte göra tv, det var för kommersiellt, dessutom hade vi ju paus från varandra, säger Lill-Marit.

Efter mycket övervägande och diskussion gick de ändå med på att försöka. För att testa om formatet höll gjorde de en julföreställning utanför Stockholm som skulle vara hemlig.

– Av någon anledning kom Dagens Nyheter dit och recensenten blev jätteförtjust. Vi fick en stor färgbild på framsidan av tidningen där det stod ”fantastiskt” och ”roligaste jag sett någonsin”, säger Lill-Marit.

Och i februari 1987 sändes första avsnittet av Daily Live. Det var ett underhållningsprogram där Lill-Marit och Anna-Lenas karaktärer skämtade i princip om allt.

– Vi fick mycket uppmärksamhet, men folk förstod inte att Nancy och Carina var karaktärer som vi spelade, folk trodde att de var på riktigt, berättar Lill-Marit.

De första fem programmen sågades, tidningarna skrev ”kvinnliga skräckmonster”, ”dom borde skjutas” och att det var för mycket manshat.

– Jag bröt ihop och fick gå på lugnande. Jag förstod inte, vi gick inte in för att provocera, det var så här vi hade jobbat i flera år.

1984 Foto: Privat

Succé – efter en tid

Men efter några månader gjorde flera recensenter en helomvändning och programmen blev snabbt kultförklarade med mängder av kända gäster och artister som medverkade.

– Nancy och Carina var politiska och miljöengagerade och pratade om fisken i Östersjön som höll på att dö och att ”vi borde äta fiskpinnar istället för de var inte lika giftiga som fisken i Östersjön”. Vi vred gärna lite på problematiken, säger Lill-Marit.

Tre år senare kom Barbarella Live som var i samma stil men där varje program hade ett tema. Ett inslag kallades feminsthörnan, där de hade olika gäster, bland andra Mia Lodalen, Nina Lekander och Louise Boije af Gennäs. De satt och rökte och drack vin och diskuterade feminism. Lill-Marit intervjuade dem om programmets teman.

Succén växte och snart hade Lill-Marit Bugge och Anna-Lena Brundin blivit rikskändisar.

Tidningen Cupidzero

Lill-Marit blev samtidigt, 1990–1991, chefredaktör för den sexualpolitiska tidningen Cupidzero (Cupido). Den norska chefredaktören hade sett Lill-Marit på tv.

– Det var en väldigt bra tidning för män och kvinnor, par och sexuella minoriteter. Den finns fortfarande i Norge.

Lill-Marit kommer också ursprungligen från Norge, pappan var arkitekt, mamman spelade teater och skrev om politik och mode i den lokala tidningen. Lill-Marit skulle brås på sin mamma.

– Det gick inte i bra i skolan, jag slutade efter nian och började en teaterutbildning på en folkhögskola i Oslo. 1976 flyttade jag till Sverige för att gå teaterlinjen på Marieborgs folkhögskola i Norrköping, berättar hon.

Tanken var att hon skulle flytta tillbaka och söka till Teaterhögskolan, men när hon upptäckte de fria teatergrupperna i Sverige tog hon beslutet att stanna kvar, i Norge fanns inget sådant.

– Varför ska man vara statist i någon annans pjäs, när man kan spela huvudrollen i sin egen, undrar Lill-Marit.

Tillsammans med Mikael Hallström drev hon i fyra år Norrgårdsteatern i Norrköping, de spelade främst för barn och ungdomar. Lill-Marit undervisade samtidigt i drama på Studiefrämjandet.

– Jag har skrivit allt mitt scenmaterial själv sedan dess, men jag har medverkat i några filmer som andra har skrivit, berättar hon.

1987 Foto: Privat

Gick i väggen

Efter framgångarna i början av 1990-talet blev hon så trött på Sverige, och tyckte att det stod Lill-Marit Bugge på varenda husvägg.

– Jag hade gått in i väggen, var väldigt deprimerad och trött på mig själv, då bestämde jag mig för att flytta tillbaka till Norge, till Kristiansand där jag växte upp.

Hon tänkte att hon skulle sluta uppträda och fick ett vikariat på lärarhögskolan som dramalärare i ett år. Sedan började hon att jobba på en skola för kvinnor i kris vilket återtände henne, sedan dess har hon arbetat mycket med kvinnor med psykisk ohälsa.

Lill-Marit började så smått att uppträda igen och gjorde en TV-serie i Norge på 10 avsnitt tillsammans med sin mamma. 1999 flyttade hon tillbaka till Sverige.

– Då var det väldigt svårt att komma tillbaka för jag hade varit borta från Sverige i fyra år. Man är en färskvara i den här branschen och så var jag över 40 år, bara det är svårt för många kvinnor, säger hon.

Därefter blev det några jobbiga år med depression och hon drabbades även av scenskräck. Lill-Marit gick i terapi och är i dag väldigt selektiv med var hon vill uppträda.

2010 Foto: Mats Strand

Nervösa Damteatern

I samarbete med RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) har Lill-Marit i 14 år drivit teatergruppen Nervösa damteatern.

– Det är bland det roligaste jag har gjort, där leker jag.

I flera år har de gjort en julkabaré som de spelat på Teater Giljotin, även i år.

Anna-Lena är inte med i Nervösa damteatern men de är fortfarande nära vänner.

– Vi är som systrar. Jag älskar henne, säger Lill-Marit.

2010 firade de 30 år på scenen tillsamman med en show och en turné. De skrev även en bok om två av karaktärerna; Marja och Agneta samt gav ut en DVD med Best of Daily live.

"Jag sitter och skriver manus för fullt, jag har sådan inspiration att det bara sprutar ur mig", säger Lill-Marit Bugge. Foto: Frippe Nilsson

Döden som tema

I de senaste av hennes texter är döden central, många nära vänner och släktingar till henne har nyligen gått bort. Hon har skrivit en tragikomisk diktsamling om hur hon vill att hennes egen begravning ska vara, hur allt ska se ut, hur minnestalen ska låta och så vidare.

– Jag tror inte att man kommer till någon gud, men reinkarnation kan man hoppas på för det finns ju så många fantastiska själar som borde återvinnas, menar Lill-Marit. Jag utgår från att när man är död är man död, men man lever ju kvar så länge folk kommer ihåg en.


Nummer 105 fre 21/10-16

Fler nummer

Innehåll

Nummer 105

fre 21/10-16 Fler nummer