I förra veckan tog FNs organisation för civilflyg, ICAO, beslut om att införa ett globalt styrmedel för det internationella flyget. 65 länder har sagt sig vilja delta från år 2021, då systemet ska sätta igång på frivillig basis. Men många kritiker menar att avtalet är tandlöst.
Om man ser det nya avtalet i relation till klimatavtalet och ambitionen att hålla uppvärmningen under två grader så lever det inte alls upp till målet, menar Kevin Andersson, klimatforskare och gästprofessor vid Centrum för hållbar utveckling vid Uppsala universitet.
– Det ligger snarare i linje med tre, fyra graders uppvärmning, säger han.
Kevin Andersson har inte flugit på 13 år och menar att vi måste ändra vår livsstil om vi vill ta klimatförändringarna på allvar.
– Det är bara fem procent av världens befolkning som flyger, men vi måste drastiskt minska detta resande och hitta alternativa ressätt. Det kommer att innebära långsammare resor och att man kanske stannar längre på en plats när man väl är där. Det kräver mer organisering och bättre möjligheter att kommunicera virtuellt.
Beslutet som togs i Montreal förra veckan innebär att utsläppsnivån ska stabiliseras på 2020 års nivå. Alla utsläpp där utöver ska kompenseras genom att flygbolagen köper utsläppskrediter som minskar utsläppen i andra sektorer. Från 2021 är systemet frivilligt, efter 2027 blir det obligatoriskt. 65 länder har meddelat att de vill delta från start, vilket motsvarar närmare 84 procent av den globala luftfarten.
Isabella Lövin, minister för internationellt utvecklingsarbete och klimat är försiktigt optimistisk.
– Vi hade velat se en mer ambitiös överenskommelse, men detta är ett mycket viktigt första steg för det internationella flyget, säger hon i ett pressmeddelande.
Men efter flera år av förhandlingar är det uppenbart att det handlar om en kompromiss som ska passa så många länder som möjligt. Många miljöorganisationer menar att det inte är tillräckligt ambitiöst och snabbt.
– Det är ju ett jättestort steg men lämnar ändå mycket att önska. Flygutsläppen år 2020 ska alltså anses vara noll, och utsläppen utöver det behöver egentligen inte minskas, utan det ska räcka att kompensera på annat håll. Men med Parisavtalet så faller ju den idén, eftersom alla nu lovat att göra sitt bästa för att minska utsläppen, säger David Kihlberg, sakkunnig i klimatfrågor på Naturskyddsföreningen.
2020 års utsläppsnivå kommer troligen att ligga över dagens nivå, då antalet flygresor i världen ständigt ökar. Enligt siffror från IATA gjordes över 3,5 miljarder passagerarflygningar förra året, en ökning med 6,8 procent jämfört med året innan.
– Den årliga ökningen brukar vara kring fem procent, medan effektiviseringstakten brukar ligga på 1,5–2 procent. Så det blir ju en årlig ökning med omkring tre procent, säger Jörgen Larsson, forskare inom energi och miljö på Chalmers.
Han menar att flygets höghöjdseffekter inte är medräknade i den koldioxidkompensering som man räknat på.
– I den bästa av världar blir det då en halvering av ökningstakten, säger han.
International Coalition for Sustainable Aviation, en koalition av flera miljöorganisationer och observatör av ICAOs förhandlingar, har kritiserat det faktum att medlemsländer har möjlighet att lämna överenskommelsen med sex månaders varsel. De uppmanar istället länder och regioner att utöver avtalet införa andra åtgärder för att minska flygets klimatpåverkan på sikt. De understryker också vikten av att de utsläppskrediter som ska användas inom systemet har ”hög miljömässig trovärdighet”.
Klimatforskare Kevin Andersson är inne på samma spår.
– Det här med att lägga över utmaningen på andra sektorer är inte hållbart. Alla sektorer kommer att kämpa med utsläppsminskningar framöver och ingen sektor kommer att kunna ta upp en stor del av en annan sektors utsläpp, säger Kevin Andersson.
En av metoderna man vill använda sig av är trädplantering för att fånga in en del av koldioxidutsläppen.
– Men detta skulle kräva ett område stort som Belarus (Vitryssland). Och även då skulle flyget stå för mellan 12 och 25 procent av alla globala utsläpp år 2050, säger Kevin Andersson.
Det som det ytterst handlar om är att privatpersoner såväl som regeringar börjar ta ansvar.
– Det handlar om att ta ansvar för den framtida generationen och människor i den delen av världen som redan i dag lever med konsekvenserna av klimatförändringar. 50 procent av alla utsläpp är orsakade av tio procent av jordens befolkning. Genom att visa att vi vill något annat skickar det också signaler till regeringarna som kan börja verkställa förändringar.
