I den lilla bubbla som består av Sveriges journalist- och kulturelit har det de senaste veckorna stormat runt världskulturmuseernas chef Ann Follin och hennes förslag på hur museerna kan utveckla sin verksamhet. Redan dagen innan förslaget presenterades gick Svenska Dagbladet-journalisten Ola Wong till angrepp mot det. Wong varnade för en kulturpolitik som går vilse i postkolonialt normkritiskt tänkande och jämförde den med kulturrevolutionen i Kina. Han hävdade att regeringen vill använda museer som ideologiskt verktyg mot Sverigedemokraterna och varnade för att det riskerar att kratta manegen åt högerpopulismen.
Det är inte helt lätt att förstå hur han lyckades dra de slutsatserna utifrån dokumentet, men tändstickan var förd till det bensindränkta bålet och snart var lågorna höga och temperaturen het. Birgitta Ohlsson, P J Anders Linder, Åsa Linderborg, Amanda Björkman, Anna Dahlberg med flera hängde på Wong och slängde mer bränsle på brasan. Flera av dem uppenbarligen utan att ha läst det förslag som diskussionen handlade om, enbart utifrån Wongs text. Sedan kom motelden, Fredrik Virtanen på Aftonbladets kultursida, Per Wirtén på Expressens kultursida, Rakel Chukri på Sydsvenskan kultursida och så vidare.
Hur kan ett förslag angående en verksamhet som bara några procent av befolkningen besöker få ta en stor del av den offentliga debatten? Varför är det så intressant vad Follin skriver, kan inte Follin och hennes kollegor få utforma sin verksamhet bäst de vill? Kulturen ska väl ändå vara fri?
Ja det kan en tycka, men det är tyvärr alltför liten del av vår kultur som är fri. En stor del är statligt eller kommunalt styrd. Follins skrivelse var inte till hennes medarbetare eller någon fristående styrelse för museet utan till kulturdepartementet och kulturministern. Det är regeringen som fördelar pengarna och beslutar om regleringsbreven som styr de statliga kulturverksamheterna. Därmed har de också makten över vilken kultur som ska delges befolkningen.
Att det är problematiskt att ha en statligt eller kommunalt styrd kultur blir uppenbart när vi tittar på mer auktoritära, mindre demokratiska länder. Där kan vi se hur kulturen används för att styra folks värderingar. När vi tittar på vårt eget land förblindas dock alltför många av tron på den goda staten som hjälper oss att bli duktiga, medvetna och bildade medborgare. Men även för dem som köpt den, i stora delar naiva, bilden bör det faktum att alltmer auktoritära idéer tar över vårt samhälle stämma till eftertanke. Även om en ser dagens stat som god, hur säkert är det att den är det 2025? Det är ingen slump att SD nu för första gången prioriterar kulturfrågorna. De har nått stora delar av sina mål med flyktingpolitiken, nu gäller det att stärka de nationalistiska värderingarna. Och för att göra det är en kultursektor som styrs av staten och kommunerna viktig.
Men det är inte bara ur ett demokratiskt och frihetligt perspektiv som statens styrning av kulturen bör kritiseras. Det är också en politik som till stora delar tar från dem som har minst och ger till dem som har mest. Varje besök på Kungliga Operan i Stockholm subventioneras med cirka 1 500 kr. En opera som bara besöks av någon procent av befolkningen, men en grupp som i genomsnitt tjänar betydligt mer än befolkningen i stort.
Det är också en omfördelning från landsort till stad. 13 av de 18 statliga museerna som till en kostnad på 1,5 miljarder drivs och har gratis entré ligger till exempel i Stockholm. Alla betalar, stockholmarna kan plocka ut.
De sammanlagda offentliga utgifterna för kultur uppgår till drygt 25 miljarder kronor per år. Det är bra satsade pengar om vi jämför med till exempel 50 miljarder till militären, 50 miljarder till subventioner av miljöfarlig verksamhet, över 100 miljarder på Jas-plan, 30–60 miljarder på ”Förbifart” Stockholm och så vidare.
Men även om politiker använder våra pengar till betydligt värre saker än kultur finns det ändå skäl att ifrågasätta varför de ska bestämma vilken kultur 2 500 kronor per person och år ska gå till. Varför ska Operan och några få andra statliga institutioner få stora pengar, medan fria och ofta systemkritiska teatergrupper inte får något alls eller bara symboliska bidrag? Vilka är politikerna och byråkraterna att säga att statens scener har större värde för oss medborgare?
Och varför ska till exempel idrotten, med betydligt fler deltagare, få klart mycket mindre statliga pengar än de nationella scenerna och museerna? Varför inte istället dela ut de 2 500 kronorna per år till var och en av oss? Det skulle räcka till en och en halv biljett på Operan för Marcus Wallenberg, men betydligt fler fotbollsträningar för Ida. Men framför allt skulle de befria kulturen från staten. Det är den värd.
Regeringen har i praktiken rivit upp planeringen av höghastighetståg och gett sundare tågsatsningar högre prioritet.
Regeringen har i gett försäkringskassan i uppdrag att hålla ner antalet timmar inom assistansersättningen men tar inget ansvar för konsekvenserna.
