Glöd · Under ytan

Ge hellre Nobelpriset till Saadawi än till Adonis

Den syriska poeten Adonis kan bli aktuell som Nobelpristagare i litteratur. Adonis skriver lysande, men vill man dessutom att en Nobelpristagare ska göra ett starkt och modigt moraliskt ställningstagande till problemen i sitt eget samhälle räcker han inte till, skriver Per Gahrton i dagens Under ytan. Om priset för andra gången i historien skulle gå till en arab föreslår han istället Nawal al-Saadawi.

Syriern Ali Ahmad Said Asbar, mera känd under pseudonymen Adonis, nämns sedan länge som självklar mottagare av Nobelpriset i litteratur, om det för andra gången i historien skulle gå till en arab (1988 gick det till egyptiern Naguib Mahfouz). I år var han ett huvudnummer på bokmässan i Göteborg. Ingen kan eller vill förneka Adonis litterära kvalifikationer. Så där kunde diskussionen sluta.

Men frågan är: Räcker det att en författare skriver lysande? Spelar det ingen roll var vederbörande står i förhållande till grundläggande mänskliga rättigheter, demokrati och universella värden som fastslås av såväl FN som de flesta andra internationella organisationer?

Inget stöd till revolten

Adonis, som är född 1930, började sin karriär med att läsa sina dikter högt för en syrisk president i slutet av 1940-talet, då han också var aktiv i ett storsyriskt parti. Vid mitten av 1950-talet flyttade han till Libanon och sedan 1985 bor han i Paris. Han betraktas som sekulär demokrat, men har kritiserats för att inte ha stött revolten mot Bashar al-Assads Baath-regim. Häromåret angreps han hårt av en irakisk författare som flytt till Tyskland, Najem Wali, för sin negativa hållning till den syriska oppositionen (Der Spiegel nr 47/2015). Och sedan han fått Goethepriset fick han hård kritik av Deutsche Welles redaktör Ahmed Hissou, som anklagade ”västs idealintellektuelle”, det vill säga Adonis, för svek mot den syriska revolutionen och medlöperi med Assad-regimen (DWs engelska hemsida 160218). Ytterligare ett exempel på misstron mot Adonis finns på Al-Jedids hemsida där Elie Chalala jämför honom med en Pol Pot-försvarare och påminner om att han för en tid sedan vägrade skriva på en fransk petition för den fängslade syriske poeten Faraj Bayrakdar.

Men i Sverige har Adonis övervägande hyllats, bland annat av bokförlaget Alhambras chef Hisham Bahari och delvis av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i en recension av hans nya islamfientliga bok Våld och islam (AB 20/9). I den påstår Adonis bland annat islam är en genuint oeuropeisk företeelse. Ungefär detsamma sa den ungerske premiärministern Victor Orban i oktober 2015, enligt en översikt i Le Monde Diplomatique över islams långa närvaro i Europa, långt tidigare än dagens flyktingsströmmar. Tongångarna känns igen från alltför många håll, till exempel Sverigedemokraterna. I själva verket har islam bara några hundra år kortare historia än kristendomen som djupt förankrad och självklar del av europeisk verklighet, på pyreneiska halvön under 700 år till slutet av 1400-talet och till och med i dag på stora delar av Balkan (LMD Septembre 2016, Le plus viel islam d´Europe).

Åsa Linderborg instämmer lyckligtvis inte i alla Adonis utfall mot islam och hennes analys är på många sätt utmärkt. Ändå reagerar jag mot ett par meningar: ”Vem kan förneka att islamismen är dogmatisk och våldsam … Frågan är hur fruktbart det är att alltid bemöta kritik mot en religion genom att kritisera en annan.”

Syna religioner

Varför bör man inte lyfta fram och syna andra religioner när man finner motbjudande drag hos en? Det är ju enda sättet att få ett begrepp om vad som är unikt för en viss religion och vad som kanske snarare är generellt för religioner, inte minst för de tre monoteistiska Mellanösternreligioner som växt fram och utvecklats ur varandra, judendomen, kristendomen och islam.

Visst står det en massa saker i Koranen som för folk som inte är troende muslimer – och faktiskt också för många som ser sig som rättrogna – låter konstiga, till och med motbjudande. Men för att få ett begrepp om vad detta innebär måste man, i varje fall om man bor i en kulturmiljö med stark kristen bakgrund, göra minst två saker: jämföra med kristendomen och undersöka hur många muslimer hanterar konstigheterna.
För några år sedan tog jag mig för att läsa hela Bibeln, vilket jag som aktiv ateist aldrig tidigare funnit anledning att göra. Det var en chockerande upplevelse. Särskilt Gamla Testamentet är så bloddrypande, hämndgirigt, rasistiskt och grymt att jag betvivlar att troende kristna har en aning om vad där faktiskt står. Några få exempel:

Den natten drog Herrens ängel ut och tillintetgjorde 185 000 man i det assyriska lägret; nästa morgon låg de där alla, döda (2 Kung 19:35).

Jag skall göra Egypten till en ödemark, det skall ligga öde och folktomt, alla som bor där skall jag dräpa. Då skall de inse att jag är Herren (Hes 32:15).

För att utrota både rättfärdiga och gudlösa hos dig skall mitt svärd fara ut ur skidan mot alla dödliga från söder till norr (Hes 21:4).

Men Herren, er Gud, skall gå först och krossa folken, så att ni kan fördriva dem (5 Mos 31:3).

Hur hanterar då troende kristna sådan våldspropaganda? Jag antar att många är ovetande om Bibelns bloddrypande texter. Eller så godtar de dem som en tom ritual. För inte tar väl Svenska Kyrkan Gamla Testamentets massmordsfilosofi på allvar?

Under mina många resor i muslimska länder under 50 år har jag överallt träffat mängder av människor som bekämpar i stort sett alla konstiga företeelser som, ibland korrekt, ibland felaktigt, förknippas med islam, från könsstympning till slöjor, utan att för den skull drömma om att beteckna sig själva som ateister. Alla muslimska länder är fulla av sådana upplysningskämpar, på vissa håll underjordiskt, på andra håll ganska öppet. Att islam är minst lika mångfaldig och uppdelad i olika tolkningsströmningar och inriktningar som kristendomen framkommer ständigt i den inomislamiska debatten, till exempel i en lång artikel i senaste numret av Dirasat al-Falastinija (Palestinska studier, nr 106) av den libanesiske islamforskaren Radwan al-Sayyed om ”rötterna till religiöst våld”. Där påminns vi bland annat om att den islamiska världen, också Kalifatet, islams påvedöme tills det avskaffades på 1920-talet av Kemal Atatürk, vid sidan av Saudiarabiens och Daeshs påstått renläriga koran- och Mohammed-kopiering (salafism), under århundraden erkänt minst fyra strömningar, maliki, hanbali, hanafi och shafii, som helt korrekta, trots deras olika tolkningar av grundbultar i tron. Till detta kommer shiiter, sufier och mängder med andra grupperingar och sekter som anses som lika muslimska som baptister anses kristna. Föreställningen om islam som en monolitisk lära är helt enkelt grundfalsk, varför hela begreppet ”islam och våld” är minst lika vilseledande som det vore att försöka fastställa en generell tes om ”kristendomen och våld”.

”Egypten bör vara stolt”

Den sekulära kritiken mot reaktionära avarter i islams namn bedrivs envist av mängder av skribenter som inte som Adonis sitter i bekvämt skydd i Paris utan dagligen konfronteras med fanatiker i sina hemländer. Ett exempel är Nawal al-Saadawi, världskänd från Tahrir-torget under den egyptiska revolutionen, som utgett dussintals romaner, många översatta till svenska, och nu skriver regelbundna krönikor i Egyptens ledande dagstidning Al-Ahram, med lika skarp kritik mot manssamhällets och patriarkatets kvinnoförtryck som någon västlig feminist. Hon anklagas ofta för att vara ”kafir”, det vill säga otrogen, kättare, men har aldrig så att jag hört eller läst det förklarat sig vara ateist. Attackerna mot henne från olika varianter av islamister har pågått större delen av hennes drygt 60-åriga författarkarriär, ibland har hon dragits inför domstol, ibland tvingats i landsflykt. Bara för några veckor sedan utsattes hon för förnedrande kränkningar i ett populärt tv-program och al-Ahram fick först sådan byxångest att hennes krönika refuserades. Men efter ett tag kom tidningen på bättre tankar och i slutet av augusti ägnades ”Nawal al-Saadawis många fiender” en lång kritisk artikel i tidningen och artikelförfattaren Hazim Rifaat konstaterade att ”Egypten bör vara stolt över Nawal al-Saadawi” och att hon kanske är större än landets två Nobelpristagare – Naguib Mahfouz (litteratur 1988) och Ahmed Zuweil (kemi 1999) för att hon hjälpt hundratusentals flickor att förbättra sina liv”, inte minst genom sin långa kamp mot könsstympning (Al-Ahram 27/8 -16).

Adonis må skriva fina dikter, men som politisk analytiker tycks han ha förlorat kontakten med sitt ursprung. Låt oss inte förföras av hans vackra ordflöde! Ställer man krav på att skrivskickligheten och berättarkonsten ska bygga på någon form av starkt och modigt moraliskt ställningstagande till det egna samhällets problem och konflikter räcker det inte med islamkritik på Sverigedemokraternas nivå. Då framstår Nawal al-Saadawi som en värdigare Nobelprisvinnare än Adonis när turen återkommer till en författare från ett muslimskt land.