Glöd · Debatt

Fattigdom finns ibland oss

Det finns en stor grupp medborgare som lever i fattigdom i dagens Sverige men det stämmer inte med vår självbild som nation. Vanliga skötsamma människor i vårt land förutsätts ha förhållandevis hyfsad ekonomi om de har en fast anställning. Många är visserligen högt belånade men med dagens låga räntor går ändå tillvaron runt för de flesta.

Men vad händer vid allvarlig sjukdom, svår olycka, långvarig arbetslöshet eller skilsmässa? En del av dessa händelser har dessutom en tendens att följa på varandra.
Och hur klara sig om man blir hänvisad till ständiga timvikariat?
Råkar man sen öppna sitt orangea kuvert upptäcker man kanske att livet som pensionär kan bli påvert.

Och om, vilket Gud förbjude!, räntan skulle skjuta i höjden, hur blir det då?
Rasar till sist ens privatekonomi ihop fullständigt är det inte säkert att det finns någon snar hjälp att få, vilket det finns många vittnesmål om. Är man till råga på allt egenföretagare så kan fallet bli extra hårt.

Varför då denna falska självbild? Människor som ännu inte behövt anlita välfärdens yttersta skyddsnät inbillar sig nog att det fortfarande är tämligen intakt. Sen finns det en del debattörer som ifrågasätter antingen statistiken som beskriver samhällsproblemen eller sanningshalten hos enskilda vittnesmål. Man ifrågasätter också rimligheten i begreppet relativ fattigdom, som bland annat EUs fattigdomsgräns tar fasta på.

I vems intresse torgförs dessa åsikter? Kan det vara i de rabiata skattesänkarnas? Inte är det i solidaritetens namn i alla fall! Arbetslinjen, hur framgångsrik den än råkar bli, kommer aldrig ensam att kunna utrota den fattigdom vi ser i dag. Med ett alltmer krävande arbetsliv som nöter ner och stöter ut människor, dagens byråkratiska bidragssystem, utmaningarna med integrationen och synen på fattigdom som något absolut, det vill säga existensminimum, kommer problemen snarare att förvärras.

Det finns starka inslag av moralism kring detta att man ska göra rätt för sig men också en misstro gällande solidariteten i samhället hos våra makthavare. De tvivlar på att en någorlunda välbeställd majoritet av befolkningen vill att villkoren påtagligt ska förbättras för den icke obetydliga minoritet som lever under avsevärt sämre ekonomiska förhållanden. Är denna misstro berättigad? Många har trots allt anhöriga och vänner i den sistnämnda gruppen.

Är basinkomst i någon form en lösning på denna problematik? Kanske skulle den i så fall lättare kunna accepteras av en majoritet om den i ett initialt skede inte var helt villkorslös? För att få svar på detta borde en grundlig samhällsekonomisk utredning tillsättas snarast. Därefter borde solidariteten prövas i en folkomröstning.