Bambutifolket var de första invånarna i Virunga i Kongo-Kinshasa, som är den äldsta nationalparken i hela Afrika och skapades av Belgiens kung Albert redan 1925. Numera får dock bambutifolket varken bo eller jaga på sina gamla marker samtidigt som de pressas hårt av både väpnade grupper och skogsvakter.
Befolkningar i närheten av nationalparken anklagar landets nationalparksmyndighet, ICCN, för att expropriera markområden utan att erbjuda någon kompensation. Parkmyndigheterna hävdar i stället att deras personal måste få försvara sig och agera då väpnade grupper försöker tillskansa sig marker.
Situationen i Virunga är känslig för myndigheterna eftersom nationalparken potentiellt har viktiga naturresurser, men också för att rebellgrupper rör sig i området. Vid sidan av lokala konflikter påverkas parken också av händelser vid Rwandas och Ugandas gränser.
Bambutifolkets liv har påverkats mycket hårt av att man inte längre kan använda sina gamla jaktmarker och traditionella områden. Numera lever många på tillfälliga jobb som exempelvis skogsarbetare. En av gruppens ledare, 70-åriga Muhima Sebazungu, säger att gamla kunskaper om växter och traditionella mediciner har börjat gå förlorad.
Patrick Kipalu, vid organisationen Forest People’s Program, menar att bambutifolket i stället borde engageras i arbetet för att skydda miljön – eftersom de besitter djupa kunskaper om skogen och dess ekosystem. Han menar att en lösning hade kunnat vara att hyra in medlemmar av folkgruppen som parkvakter.
Norbert Mushenzi, biträdande chef för Virunga vid nationalparksmyndigheten, säger dock att bambutifolket lider av ”intellektuella brister” samt att de skulle kunna dra nytta av parken genom att ”sälja sina kulturella produkter och dansa för turister”.
Hans åsikter är inte ovanliga – många hyser starka fördomar mot bambutifolket. Doufina Tabu är ordförande för den lokala människorättsorganisationen ASVOCO och arbetar med medlemmar av bambutifolket som nu tvingas leva utanför nationalparkens områden. Han menar att många blivit bestulna på sina marker. Som exempel nämner han en man som sitter gripen efter att ha blivit anklagad för att ha ockuperat mark.
– Han hade ingen lagfart och då blev han anklagad för att ha illegalt ockuperat marken, trots att det var hans egen. Han greps för ett år sedan och vi kämpar fortfarande med att få honom fri, säger Doufina Tabu.
En rapport från organisationen Survival International slår fast att ”påtvingad utveckling” av ursprungsbefolkningar kan få ”katastrofala” följder och att det viktigaste för dessa folkgrupper i många fall är att deras markrättigheter respekteras.
Patrick Kipalu menar att bambutifolkets livskvalitet kraftigt har försämrats jämfört med när de levde i skogen.
– Eftersom de är jordlösa och tvingas leva på andras marker behandlas de nästan som slavar, säger han.
Flera från bambutifolket säger att de varken får återvända till sina hemtrakter eller får tillgång till grundläggande samhällsservice. Shukuru, 18, har gått två år i skolan och drömmer om att få lära sig att köra motorcykel. Men det är alldeles för dyrt.
– Vi har knappt så det räcker att få tillräckligt med mat varje dag, säger han.
För sex år sedan inledde organisationerna ERND och norska Regnskogfondet en rättslig process gällande en annan nationalpark i landet, Kahuzi-Biega. Målet handlar om folkgruppen batwa, som enligt anmälan inte blivit kompenserade efter att ha fördrivits från sina marker inne i nationalparken. Fallet har nu blivit liggande hos landet Högsta domstol i Kinshasa i tre års tid.
Mathilde Roffet vid Regnskogfondet säger att även om domstolen skulle ge batwafolket rätt så återstår frågan om att nationalparken Kahuzi-Biega, liksom Virunga, är klassade som världsarv av Unesco.
På nationell nivå arbetar nätverket DGPA, som består av en rad organisationer som arbetar för ursprungsbefolkningars rättigheter, för införandet av en lag som säkerställer deras rättigheter. Trots att Kongo-Kinshasa röstade för införandet av FN:s deklaration om urfolks rättigheter 2007, förekommer inte frågan om ursprungsbefolkningarnas rättigheter i landets lagar om skogs- och markrättigheter.
Den lag som DGPA arbetar för skulle innebära att traditionella mediciner och kulturer ska skyddas, samt att ursprungsbefolkningar ska ha rätt att återvända till sina marker – eller bli ordentligt kompenserade om de tvingas flytta.
För närvarande arbetar nätverket tillsammans med myndigheterna med en handlingsplan som syftar till att se till att ursprungsbefolkningarna får tillgång till utbildning och sjukvård.
– Målsättningen är att de till sist ska kunna flytta tillbaka till sina marker. Vissa vill göra det, medan andra skulle vara beredda att acceptera att de får tillgång till marker utanför parken. Det handlar om en lång process, säger Patrick Kipalu.
För stunden tvingas bambutifolket leva i ovisshet. Giovanni Sisiri säger att han blivit attackerad av en skogsvakt medan han tar fram en pilbåge och siktar mot skogen.
– En dag kommer vi att starta ett uppror. I första hand vill vi ha fred. Men om regeringen inte hittar en lösning åt oss så kommer vi att tvingas slåss för vår sak, säger han.
