Målgruppen för Before the flood är de som gillar hur det moderna västerländska samhället är i dag.
En av vår tids kanske mest kända manliga skådespelare, Leonardo DiCaprio, blev 2014 utsedd till FN:s kommunikatör för fred och klimatet. I Before the flood följer filmaren Fisher Stevens DiCaprio runt omkring i världen när han under två år fördjupar sig i ämnet. Det är en nästan genomgående dyster och domedagsdoftande upplevelse. Filmen verkar rikta sig till dem som fortfarande tvekar på om klimatförändringarna verkligen sker. Den ruskar liv i slumrande folk för att väcka dem till denna pågående mardröm. Men detta får mig att undra: Vem vill vakna upp till en mardröm?
Framtidsvisionen om ett ljusare samhälle saknas och det känns som att målgruppen är de som gillar hur det moderna västerländska samhället är i dag och den riktning det utvecklas i. Den står således i samklang med så kallad ekologisk modernisering. Vi ändrar på parametrar och val, såsom koldioxidskatt och solenergi istället för kolkraft, men systemet som helhet låter vi vara. Vid ett tillfälle konstaterar DiCaprio att tiden för att tackla klimatförändringarna genom att byta till lågenergi-glödlampor klart och tydligt är förbi. Detta känns som en onödig och polariserande diss mot en så viktig del av lösningen. Även om filmen nämner att enkla förändringar i matvanor kan göra stor skillnad, så ligger fokus till största delen på politiska påtryckningar för storskalig, snabb förändring.
Filmen står i tydlig kontrast till den aktuella omställningsdokumentären Imorgon, vilken jag recenserade i ett tidigare nummer. Den är en riktig hyllning till gräsrötterna och ger mängder av exempel på lokalanpassade lösningar på allehanda miljöproblem, alla sprungna ur individers eller lokala gruppers initiativ. Nästan per automatik höll jag på att gå rakt i fällan och ställa dessa filmer och deras perspektiv mot varandra. Deras approach och tankesätt verkar skilja sig så markant. Visst, jag och mina likasinnade föredrar lösningar från gräsrötterna, ingen tvekan om det. Men om jag ärligt ställer mig frågan om den andra typen av lösningar behövs så blir svaret ändå: absolut. Så jag undrar, vad kan dessa skilda förhållningssätt lära av varandra?
Jag tror att vi enklast närmar oss den frågan genom att tänka på balansen mellan maskulint och feminint. De klassiskt maskulina egenskaperna är effektiva för att övertyga människor om att problemet existerar och att ge verktygen för att ställa om energisektorn med mera. Det kan till exempel ske genom statistik, uppfinningsrikedom och handlingskraft. Däremot, när det kommer till att motivera människor att ändra sina åsikter om vad som är ett eftersträvansvärt liv, vilket i sin tur påverkar alla hennes val, behövs de traditionellt feminina aspekterna. För vi ska inte behöva skapa det nya samhället för att vi måste, vi ska skapa det för att vi känner i hjärtat att vi behöver och längtar efter det.
