Barn har ofta rätt. Ja det är häpnadsväckande att dessa små människor i avsaknad av både erfarenhet och högre bildning så påfallande ofta fattar hur saker och ting hänger samman. Barnets klokhet beror nog, tror jag, på dess oförstörda sätt att se på världen, eller kanske snarare otillkrånglade. När ett barn ser två hundar leka tillsammans så brister det spontant ut: Hundarna är kompisar! Många vuxna känner sig i det läget tvingade att tillrättavisa påståendet och upplysa den lilla om att hundar inte är kompisar med varandra utan att det till skillnad från hos oss människor är instinkter som får hundar att leka med varandra, ja att det i själva verket är naturens och evolutionens kalla beräknande krafter som tränar hundarna inför kommande kamper.
Eller, så var det i alla fall när jag var barn. På senare år har nya rön – såväl som gulliga Youtube-klipp – så sakteliga fått oss att börja omvärdera djurens beteenden, och därmed i förlängningen också deras värde. Att även växterna är sociala varelser som bland annat odlar vänskaper och familjeband är dock inte lika välkänt. Det är därför extra kul, och angeläget, med en populärvetenskaplig bok som Peter Wohllebens Trädens hemliga liv vilken samlar forskarsamhällets kunskaper om just trädens liv. Deras samhällen, känslor och, ja faktiskt, tankar.
Visste du till exempel att träd formar vänskapsband så djupa att generationer av yngre träd kan hålla en äldre släktings rot vid liv i många hundra år efter det att denna höggs ner? Att de på liknande sätt via sammanvuxna rotsystem ammar sina barn? Att de har en känsla för tid och kan räkna – åtminstone till rätt antal varma dagar på våren för att våga slå ut – vilket i sin tur leder till slutsatsen att de också rimligen borde ha någon form av minne. Att träd äger motsvarigheter till sinnena lukt, känsel, hörsel och syn? Anslaget är tydligt. Wohlleben gör knappast någon hemlighet av att hans syfte är att förmänskliga träden på samma sätt som aktivister och somliga forskare under de senaste 40–50 åren förmänskligat djuren.
Men finns det då inte risker med ett sådant synsätt? Hur skulle världen se ut om ambulanspersonal som anländer till platsen för en trafikolycka där en barnfamilj kört rakt in i ett träd kastar sig ut och börjar förbinda barkskador? Nej, jag skojar inte. Argumentation av det här slaget är vanlig, fast då inom djurrättsdebatten – trädets roll i mitt exempel spelas då vanligen av en älg – där blodtrycksstinna köttfabrikstillskyndare ondgör sig över blotta tanken på att tillmäta ickemänskligt liv ett värde. Även många humanister tycker sig se en fara med ett in-gruppstänkande som sträcker sig utanför Homo sapiens-gränsen.
Men vari består egentligen faran? Hur hotfull ter sig egentligen en framtid där människan utsträckt sin omtanke till att omfatta allt annat liv? Alternativet är den framtid vi ser fram emot just nu, och hur kul verkar den? Ingen kan väl på allvar tro att någon sjukvårdare någonsin skulle kasta sig över ett träd, men glömma ett barn. För – precis som träden, och de flesta andra livsformer – gynnar vi företrädesvis individer av vår egen art. Oavsett hur träd- eller älgälskande vi kan tänkas bli kommer vi till sannolikhetens yttersta gräns alltid att försöka hjälpa människan först. Detta behöver dock inte alls stå i motsatsförhållande till en ny sorts humanism som expanderat långt utanför sina nuvarande råmärken.
När inte ens den überhumanistiske och mot all form av vidskepelse tämligen välimpregnerade engelske författaren och genetikern Richard Dawkins är rädd för en sådan utökad humanism, utan till och med i viss mån propagerar för den – som i boken Illusionen om Gud – så tror jag att de flesta av oss kan andas ut i trygg förvissning om att vi i alla fall inte kommer att dö ut till följd av ett övermått av empati.
Men, invänder ytterligare någon, påminner inte Wohllebens synsätt starkt om de naturromantiska rörelser som senare kom att forma bland annat nazismen? Nej! Nazisterna såg inte på naturen med humanistens ögon, snarare med socialdarwinistens. Där Wohlleben ser samarbete och ömsesidigt beroende såg de bara kamp. För nazisterna var naturen en spegel i vilken de, narcissister som de var, blott kunde se sina egna ideal reflekteras. Natursynen var i total avsaknad av empati, av humanism.
Naturligtvis kommer vi alltid att i viss mån spegla oss i naturen, precis som vi även speglar oss i våra medmänniskor. Och ja, det finns en fara i att spegla kamp, men knappast någon fara alls i att spegla omtanke.
Wohlleben förmår skapa en brygga mellan vetenskap och feel good. Tänk på stilen hos Lasse Berg eller Frans de Waal och addera sedan träd. Där någonstans har du receptet. Han dras följaktligen med samma berättartekniska problem som dessa författare, en brist på dynamik. Redan på första sidan väcks ens intresse, varefter författaren försöker hålla en kvar på denna högplatå hela boken igenom. Detta är dock ett mindre problem. Populärvetenskap är svårskrivet och Wohlleben gör i jämförelse med många andra ett bra jobb. Enda anledningen till att jag ens tar upp det är att man vill minnas allt i denna bok, och det är svårt när man läser sig fram längs en rät linje, ständigt i samma tempo, istället för att följa en kurva.
Trädens hemliga liv är en högst läsvärd bok. Folkbildande, ögonbrynshöjande och en bra träning för de muskler i ansiktet som skapar på gott humör-minen. Lättläst, och lika befriad från svåröverkomliga hinder som en promenad i de tyska naturskogar Wohlleben själv älskar så högt.
