Ja, jag är helt säker på det. Jag känner det i hela kroppen när jag läser en text som påminner mig om det ännu en gång: Att ta hand om varandra och oss själva är den skarpaste anti-kapitalistiska protest vi kan göra. Att skapa en omsorgens politik och lyfta fram historiskt osynliggjorda värden och egenskaper som omhändertagande, omvårdnad och inkännande, och att ta vår egen och varandras sårbarhet och svaghet på allvar, hedra den, så att vi tillsammans kan bygga trygghet, solidaritet och styrka i gemenskap. Att skydda varandra. Ingenting kan vara viktigare om vi menar allvar med våra visioner och vårt förändringsarbete.
Att ta sårbarheten på allvar. Att skydda varandra. Vad skulle det innebära och vilka konsekvenser skulle det få?
Att verkligen se och respektera vår sårbarhet skulle göra det glasklart för oss hur beroende vi är av varandra och vår livsmiljö, att ingen kan skiljas ut, stå över någon annan, vara oberoende av andra. Att vi tvärt om är sammanlänkade på alla nivåer i den mångfacetterade väv som existensen utgör. En existens som består av ömsesidiga relationer, vad som på engelska benämns interconnectedness.
För att bygga system och strukturer som tillåter sårbarhet måste vi på alla nivåer ta hänsyn till de mest utsatta, till dem som är i störst behov av skydd, vilket kan vara – och är – vem som helst av oss, eftersom sårbarheten är någonting i oss alla och våra livsvillkor inneboende, även om världen tycks full av människor som glömt bort det.
”En kan inte vara sårbar om en inte har andra”, säger F när jag pratar med honom om temat för den här texten.
”Javisst, så är det förstås”, svarar jag, tacksam för att han alltid påminner mig om det som är viktigt och sant. ”Och eftersom våra nära relationer är var vi som starkast upplever vår sårbarhet, så behöver vi strukturer och system som stöttar att vi har utrymme att skapa och vårda dessa nära relationer, som sedan bygger vidare utåt i samhället.”
”Okränkbara värden som inte kan omsättas i pengar”, säger F. ”Det är dem vi borde omfamna.”
Just så. Omhändertagandet, omvårdnaden och inkännandet. Medvetenheten om våra ömsesidiga beroenden. Sårbarheten. Svagheten som inte är styrkans motsats, eftersom styrkan finns i den genom att vi bygger gemenskap och omsorg ur den.
När vi fördjupar oss i dessa värden blir föreställningen om det kapitalistiska systemet som någonting möjligt helt absurd. Vi kan aldrig någonsin rymmas i det.
