I perioder blir Håkan Hellströms musik en tröstande vän. Musik i symbios med såren som västvärldens berättelse betingar i oss. Där klingar resonansen vi så innerligt längtar efter. Texterna handlar om utanförskap, ensamhet, maktlöshet, litenhet, olycklig kärlek eller lycklig kärlek.
En kan se Håkans musik som ett substitut för allt vi så lätt saknar i detta samhälle. Men det finns också en koppling med de rubbningar som vår kollektiva samhällsberättelse skapar. Charles Eisenstein beskriver i sina senaste böcker dessa kulturella vanor som: knapphet på mening, samhörighet och kärlek, värdelöshet, kraftlöshet, otrygghet och separering. Vi kompenserar med ackumulation, distraktion, status, auktoritet, försäkringar, kontroll, droger, och så vidare. Men bara för att musiken kan ses som ett substitut, gör det inte Håkan meningslös. Jag tror att vi kan välja hur vi hanterar vår igenkänning, liksom styra vad han inspirerar till.
Det finns något Håkan erbjuder förutom tröst och glädje. Han håller upp en spegel där vi kan se på oss själva var såren finns. Även kopplingarna mellan såren och deras samhälleliga omständigheter finns i Håkans texter, till exempel i fabriken som läggs ner eller äktenskapet som går i kras.
Ett annat tydligt tema är kampen för upprättelse och för kärlek. Men är det en sådan kamp som vi behöver bli inspirerade till? Vill vi ha ett samhälle där vi behöver kämpa för uppmärksamhet eller där vi tvingas att leta världen över efter kärlek? Att nå framgång och erkännande genom vunna kamper tillhör den gamla berättelsen. Vi kan istället låta Håkans och liknande poptexter få vara tidsdokument över individualismens kulmen. Ett fantastiskt vackert och användbart tidsdokument.
Håkans texter och musik hjälper mig att hitta mina inlärda vanor. De vanor som säger att vi är ensamma i ett stort, kallt universum. Men eftersom han är en av Sveriges största artister vet vi paradoxalt nog att vi faktiskt är långt ifrån ensamma om att känna igen oss i Håkans ensamhet. Om vi uppmärksammar kopplingarna mellan våra emotionella erfarenheter och denna berättelse så växer relationen till vår inre kompass. Vi blir bättre på att orientera oss mot en annan berättelse. I dagens kultur kanske det är så att ”kärlek är ett brev skickat tusen gånger”, men i en annan berättelse är kärlek kanske ögonkontakt med en främling på tåget. Utträdet ur den gamla berättelsen kan faktiskt vara det som Håkans igenkänning innebär och kanske även det han menar med sin låt Fri till slut.
