De jobbar för skamlöner

Låga löner, facklig diskriminering och tuffa arbetsvillkor är fortfarande vardag för vingårdarnas lantarbetare i Sydafrika, liksom i Chile och Argentina. Det visar Swedwatchs nyligen släppta rapport Ömsom vin ömsom vatten.

Bakom rapporten står Afrikagrupperna och Latinamerikagrupperna, båda medlemmar i kampanjen Rättvis vinhandel, som ämnar pressa Systembolaget att ta ansvar i hela leverantörskedjan.

– Vi arbetar inte för en bojkott av viner eftersom det inte skulle medföra bättre villkor för lantarbetarna. Istället vill vi påverka systemet så att vinsten fördelas mer rättvist och stoppa exploateringen av billig arbetskraft, säger Ylva Zetterlund, aktivist i den svenska delen av kampanjen.

Rättvis vinhandel vill att Systembolaget ska använda en del av vinsten till att förbättra lantarbetarnas situation. Enligt Systembolagets försäljningsstatistik kom 14,4 procent av deras totala antal sålda viner år 2014 från Sydafrika. Systembolaget köper in vinet från svenska vinimportörer som handlar med vinproducenter, vilka i sin tur köper druvor från druvodlare. Mellan dessa led förekommer även agenter och underleverantörer.

I sin rapport från 2013, Vinets väg från druva till glas, presenterade Swedwatch ett exempel på hur priset för en flaska vin fördelas över leverantörskedjan. Hela 63 procent är direkta intäkter till den svenska staten i form av alkoholskatt, moms och tullavgifter medan 9 procent utgör Systembolagets handelsmarginal. 28 procent täcker både importörens och producentens omkostnad och vinst. Kvar blir 3 till 5 procent till lantarbetarnas löner.

I Sydafrika är minimilönen för en lantarbetare 2 600 rand i månaden, vilket motsvarar ungefär 1570 svenska kronor.

Detta uppgår inte till en levnadslön, enligt den sydafrikanska icke-statliga organisationen Surplus people’s project, som menar att lönen ska täcka grundläggande behov hos anställda och deras familjer samt tillåta ett visst mått av sparande.

Att fastställa beloppet för en levnadslön är komplicerat eftersom lantarbetare ofta också erhåller viss social lön. Denna kan inkludera fördelar som boende, elektricitet, transport, skolavgifter etcetera och varierar från vingård till vingård. Surplus people’s project har dock uppskattat att en levnadslön skulle landa på mellan 4 500 och 7 500 rand i månaden (2 700 till 4 500 kronor).

Brendon Daniels, lantarbetare på en vingård i Robertson, Västra Kap, berättar om sin situation.

– Det är svårt att överleva på 2 600 rand per månad. Jag har en fru och fyra barn. Eftersom jag inte har råd att betala skolavgifter för alla mina barn, går endast ett av dem i skolan. Min son är tvungen att jobba med mig här på vingården. En levnadslön skulle vara mellan 1 000 och 1 300 rand i veckan (2 400 till 3 150 kronor i månaden). Nu har vi inte råd att köpa hälsosam mat, så vi äter mest billiga produkter som ris, spaghetti och potatis.

År 2012 gick Sydafrikas lantarbetare i strejk och lyckades få igenom en löneökning på 52 procent. Men trots höjda löner menar många att strejken betytt försämrade levnads- och arbetsvillkor. Eftersom lantarbetarna ofta bor på vingården har storbönderna kunnat kompensera för ökade lönekostnader med höjda hyror och elräkningar, samt uteblivna förmåner som skoltransport och sjuktransport. Som en följd av strejken blev också många lantarbetare vräkta från sitt boende på vingården och vissa förlorade sitt jobb endast på grund av att de deltagit i strejken.

Trevor Christians är generalsekreterare på CSAAWU, en fackförening för lantarbetare som är medlem i kampanjen Rättvis vinhandel. Han liknar relationen mellan storbonde och lantarbetare vid den mellan herre och slav.

– Deras sätt att tänka utgår från apartheidtiden. Deras intresse ligger i att hålla arbetarna undergivna. Lantarbetaren är helt och hållet beroende av storbonden för sin försörjning, hus, vatten, elektricitet och transport. Arbetaren är därmed inte fri att göra vad han vill. Strejkens seger gav arbetarna självförtroende – de lyckades. Så, storbönderna sparkade några och vräkte andra. De drog in elektriciteten här och tog bort transportförmåner där. Allt för att behålla makten såklart, säger Trevor Christians.

Frankie Tiras var en av dem som blev avskedade för att ha deltagit i lantarbetarstrejken år 2012. Sedan dess har han varit arbetslös och därför varit tvungen att förlita sig på familj och vänner för försörjning, samtidigt som han kämpat för att kunna betala av sina skulder och barnens skolavgifter. Efter sitt avsked fick Frankie Tiras ingen kompensation från arbetsgivaren.

– Bonden är en ynkrygg. Jag försökte ansöka om bidrag från arbetslöshetsförsäkringen, men han fyllde avsiktligt i formuläret fel. Min ansökan blev avslagen.

Trots att han inte är anställd längre bor Frankie Tiras fortfarande kvar på vingården och följer med de andra lantarbetarna till arbetet varje dag. Även Dorothea Susanna lever inkomstlös på samma vingård då hennes ryggproblem gjorde att hon, efter 30 års anställning, inte kunde fortsätta arbeta.

– Förhållandena på vingården är inte särskilt bra. Förmannen är ful mot arbetarna – hela tiden pressar han dig att göra mer. Arbetet kan vara väldigt tungt, säger hon.

Vid 19 års ålder har Franco Julies redan jobbat på vingården i Robertson i två år. Franco Julies förklarar att eftersom hans föräldrar också jobbar på gården föddes han in i livet som lantarbetare. Drömmen var att bli mekaniker, men föräldrarna hade inte råd att betala skolavgifterna.

– Det är inte alltid lätt, jobbet kan vara fysiskt hårt. Vissa saker klarar jag inte av att göra egentligen, men när förmannen skriker och hotar så har en inget val, säger Franco Julies.

Karel Swart, vice generalsekreterare för CSAAWU, berättar att fackföreningen har särskilda svårigheter med att mobilisera säsongsarbetare.

– Så fort vi försöker organisera dem så avslutar bönderna deras kontrakt och säger ”nej, nu behöver vi inte er längre”.

En av dessa säsongsarbetare är Sue-Ann Afrika. Trots att hon i genomsnitt bara arbetar fyra till fem månader om året bor hon på vingården och får besked på daglig basis om det finns arbete till henne.

– Det är bara kvinnor som är säsongsarbetare. Vi gör precis samma jobb som männen, men bonden föredrar dem. Det är väldigt diskriminerande, men vi har inget annat val. Storbonden accepterar inte att vi går till andra gårdar och söker arbete. Han svartlistar oss genom att ringa till de andra bönderna och säga att de inte får ge oss något jobb. Även om han själv inte har arbete till oss så har vi inte tillåtelse att jobba för någon annan. Han vill att vi ska vara tillgängliga konstant och hotar med avsked om vi inte stannar hemma.

Den senaste granskningen gjord av Swedwatch fastställer att Systembolaget, som en av världens fem största inköpare av alkoholhaltiga drycker, har möjlighet att påverka arbetsvillkoren för lantarbetarna längst bak i leverantörskedjan.

I rapporten uppger Swedwatch vidare att Sprit- och vinleverantörsföreningen samt tillfrågade leverantörer uttrycker att de upplever motsättningar mellan Systembolagets hållbarhets- och inköpsarbete. Enligt dem är prissättningar för låga och deadlines för snäva för att importörer och producenter ska kunna erbjuda hållbara produkter. Systembolagets hållbarhetsarbete bedöms gå framåt om än långsamt. Swedwatch rekommenderar att Systembolaget kopplar utvecklingen hos producenter och leverantörer till mätbara indikatorer och mål, och offentliggör resultaten, för att utvärdera om hållbarhetsarbetet faktiskt leder till förbättringar för lantarbetarna.

Även om Systembolagets hållbarhetsarbete hittills inte betytt konkreta förbättringar för lantarbetares levnadssituation, har deras besök i Sydafrika för att möta medlemmar av kampanjen Rättvis vinhandel haft viss betydelse för fackföreningarnas arbete.

– Det fina med kampanjen är att producenterna och en hel del av storbönderna vet att vi har kontakt med Systembolaget. De vet att vi har en röst där ute på den globala arenan, vilket vi utnyttjar till vår fördel. De vet att om de inte uppför sig etiskt eller om de orsakar problem så kan vi vidta åtgärder, säger Henriette Abrahams, generalsekreterare för fackföreningen Sikhula sonke som är medlem i Rättvis vinhandel.

Henriette Abrahams vittnar om fall där de medvetet dragit fördel av sina internationella kontakter.

– Vi har en vingård där förmannen är känd för att slå sina arbetare. Vid ett tillfälle klev en lantarbetare ner i ett hål i marken och bröt sitt ben, men bonden vägrade att ta honom till ett sjukhus. Då hotade vi dem och sa ”Ert vin kommer inte att komma någonstans!” och helt plötsligt ville de lösa situationen.

Systembolaget besöker Sydafrika regelbundet och har då som regel att också boka in ett möte med Sikhula sonke.

– Vid vårt förra möte frågade Systembolaget om det fanns några vingårdar de borde undvika. Det är bättre för dem att lyssna på oss än att riskera att vi genom kampanjen berättar för konsumenterna – det skulle bli en offentlig skandal. De blir besparade den senare knipan. Oavsett om det är en affärsstrategi eller inte så verkar det progressivt, säger Henriette Abrahams.