Att prata om mens och allt vad det innebär i fysisk smärta men också i psykiskt mående är fortfarande tabu. Även om samtalet de senaste åren har kommit ingång upplever föreningen Grrl tech att det finns ett glapp till unga. För dem är mens fortfarande ofta svårt, pinsamt och äckligt.
”Ta en Ipren så går det över.” Majoriteten av alla personer med mens och mensvärk har säkert hört det flertalet gånger, men för många går det faktiskt inte över.
– Det är som att lida av en osynlig funktionsnedsättning. Om man lider på det sättet har inte alla samma möjligheter i samhället, säger Karin Carlsson som är ordförande i föreningen Grrl tech.
Hon är också projektledare för På blodigt allvar som drivs av bland andra Grrl tech och som nyligen fick 7,5 miljoner kronor från Allmänna arvsfonden för att öka medvetenheten om hur mensvärk påverkar. Det handlar om att hjälpa unga att sätta ord på sin smärta och kunna ge svar på tal när ingen tar en på allvar eller lyssnar.
– Det är ett stort problem att kvinnosjukdomar kommer i skymundan och att man inte tar problemen på allvar. Personer med livmoder måste tidigt lära sig att ta sin smärta på allvar och ska inte behöva nöja sig med att det är normalt, att det ska göra så ont.
På blodigt allvar utgår ifrån tre perspektiv där den rent biologiska delen och den fysiska smärtan många upplever bara är en del – men den som oftast får mest uppmärksamhet.
– Om det är tabu att prata om mens så är det ännu mer komplicerat att våga prata om mensvärk. Pratar vi inte om det kommer ännu fler att lida i det tysta av endometrios och andra sjukdomar.
Men det finns också en psykisk och en social dimension, som Karin Carlsson tycker är viktiga att prata om.
– Man missar delar av skolan, kan fara illa psykiskt, kanske isolerar sig socialt och det kan vara svårt att prata med sin partner om hur man mår och känner sig.
Projektet består av flera olika delar. Bland annat ska ett smärttest spridas via sociala medier med förhoppning om att nå den unga målgruppen.
– Det är inget kliniskt diagnosverktyg på något sätt utan som en självskattningsbarometer för att få en ungefärlig bild av var på skalan man ligger. Testet blir också en naturlig ingång till våra filmer och webbplattform.
En kortfilmsserie med kända idrotts- eller kulturpersoner kommer också att produceras, och dessutom ska ungdomsträffar arrangeras en gång i månaden i Växsjö.
För trots att frågan har lyfts de senaste åren tror Karin Carlsson att glappet är stort mellan en vuxen ganska medveten grupp och gemene tonåring ute i landet.
– Många skäms fortfarande över att hämta tamponger i elevskåpet och tycker att det är pinsamt att prata om mens. Man riskerar att bli kallad äcklig.
För att komma åt det där glappet tror hon dels att det handlar om vuxnas ansvar, att stötta och prata om mens på ett avslappnat sätt. Vårdpersonal, lärare, idrottsledare och föräldrar har alla viktiga roller.
– Att ställa frågan ”hur har du det med mensen” ska inte behöva vara någon big deal.
Den andra delen handlar om politisk förändring, och Karin Carlsson lyfter att Socialstyrelsen har börjat jobba med riktlinjer kring endometriosvården.
Även om Karin Carlsson absolut tror att samtal är avgörande för förändring, är det inte självklart att unga personer kan hitta de rätta orden i kontakten med till exempel ungdomsmottagningar eller elevhälsa. Därför är en del av projektet också att ta fram bilder som kan användas av unga för att beskriva mensvärk. Trots allt känner hon sig hoppfull om att det inte ska dröja evigheter tills en 15-åring kan ringa till skolan och sjuk-anmäla sig för kraftig mensvärk på samma sätt som för influensa.
– Mycket kan hinna förändra sig inom tio år i attityder. Jag tror att personer som Clara Henry, Zara Larsson och Lotta Schelin pratar öppet om mens har öppnat ögonen för många unga personer. Det inspirerar och stärker.
