I pjäsen Våld och pedagogik viner gatstenarna över scenen medan publiken agerar aktivister. Att testa att använda sin kropp som ett politiskt redskap leder både till nya tankar och till stark scenkonst, skriver Landets Frias recensent.
Nu har jag för första gången i mitt liv tvingats att fundera på om jag ska använda våld mot en fascist. Jag har blivit tillsagd på skarpen av en polis, ingått i en mänsklig kedja och medverkat i en blockad.
Inte på riktigt alltså, utan i egenskap av publik till pjäsen Våld och pedagogik. Här är vi inga stillasittande betraktare, utan vi står, går och sitter på scenen och medverkar i skeendena. Det skapar en stark upplevelse och sätter våra teoretiska ställningstaganden på prov. Hur reagerar jag i skarpt läge när jag får en gatsten – låt vara av gummi – i huvudet?
Vi är ju många som tycker att det är lite läskigt att bli indragna i gestaltningen på det här viset men här tycker jag att det fungerar riktigt bra. Alla deltar på samma villkor, vi får tydliga instruktioner och tvingas inte till något vi inte vill. Det känns tryggt samtidigt som ett tydligt syfte uppnås. Vi får en fysisk upplevelse av att använda våra kroppar som politiska verktyg.
Föreställningen utgår ifrån en av 1900-talets mest tongivande teaterprofiler Bertolt Brechts så kallade lärostycken om kommunism, Åtgärden från år 1930. Där berättar fyra ryska agitatorer för en central kommitté att de har dödat en kamrat för rörelsens bästa, iscensätter händelserna som ledde till dödsfallet och ber kommittén att fälla sin dom.
I den här versionen får kamraten ett annat slut och händelserna är anpassade till dagens svenska politiska situation. Det handlar bland annat om en antifascistisk demonstration, en blockad mot en krog som inte följer kollektivavtal samt fritagningar från Migrationsverkets förvar. Uppdateringen är effektiv. Jag får känslan av att många i publiken själva har varit med om liknande situationer.
Sättet på vilket kamratens agerande hanteras i manuset är mycket intressant. I fyra olika situationer har kamraten handlat på ett sätt som försatt både aktivister och andra berörda i fara och lett till bakslag för kampen. Kamraten ges utrymme att förklara sitt agerande, som ofta är känslostyrt och i flera fall mer eller mindre begripligt. Det är inte omöjligt att förstå den som slår tillbaka mot någon som spottar den i ansiktet, eller som fritar fler förvarstagna än vad som var överenskommet. De andra agitatorerna argumenterar emot vilket leder till att olika metoder för kamp vägs mot varandra utan facit. Å ena sidan leder kamratens handlande till ökad repression och misstänksamhet från majoritetssamhället. Å andra sidan växer rörelsen i styrka genom hela pjäsen, trots bakslagen.
Som scenkonstverk fungerar det utomordentligt. Skådespelarna är övertygande, ljudeffekter och mörkläggning skapar stämning och den minimalistiska scenografin med genomskinliga förvaringsboxar, flaggor, banderoller, plastglas, gatstenar av gummi och rekvisita-batonger räcker gott för att gestalta händelserna. Att det förekommer riktigt spott och ögonskölj på scen bidrar också till verklighetskänslan. Föreställningen är stark, annorlunda och spännande.
Om de som vill diskutera våld som politisk metod såg den här pjäsen tror jag att samtalet skulle få en annan dimension. Att resonera kring moraliska principer i teorin är väl okej men det blir en helt annan sak att ta ställning när du upplevt, om än i fiktiv form, känslan av att få en gatsten i huvudet eller av att se en polis i berått mod spreja en kamrat i ögonen med pepparsprej.
Före pjäsen har John Hanse gett oss i publiken lite instruktioner och förklaringar så att vi vet vad som väntar. Då betonar han bland annat att upphovspersonerna inte tar ställning för eller emot vare sig våld eller ickevåld i pjäsen. Syftet är att bidra till en diskussion bland vänsteraktivister kring de bästa metoderna för att förändra världen. Om den fungerar i det sammanhanget kan jag inte svara på, men jag tycker om att varje föreställning följs av en diskussion kring frågorna.
Samtalet efter premiären var bitvis intressant men jag fick också känslan av att många av aktivisterna på plats tyckte att det här är frågor som redan diskuteras, och att iscensättningen var lite för långt ifrån verkligheten för att ge svar. Tanken är att föreställningen ska anpassas efter hand beroende på publikens feedback och det vore intressant att se den version som spelas i juni. Då kanske pjäsen ställer andra frågor eller ger andra perspektiv.
Läs mer på www.valdochpedagogik.se
