Ett år efter starten säljs gatutidningen Dik manusch av flera hundra EU-migranter och andra utsatta personer på ett 15-tal orter runt om i landet. – Vi får ofta återkoppling från försäljare som har kunnat åka hem till Rumänien och betala vård, skolgång eller jordbruksredskap, berättar Helen Hugosson Strandemo, en av tidningens grundare och redaktörer.
I dagarna trycktes senaste numret av Dik manusch, vilket betyder se människan på romani. Tidningarna går till försäljare från Luleå i norr till Malmö i söder.
Idén kom ifrån en man som hade sålt Situation Stockholm. Han frågade föreningen Sams om det inte gick att göra något liknande i Skellefteå så att EU-migranter kunde stå upp och sälja en tidning istället för att sitta på knä och tigga. Helen Hugosson Strandemo och Britt-Inger Hedström Lundqvist blev redaktörer och det första numret började att säljas den 12 januari förra året. Responsen blev enorm.
– Det har flutit på så otroligt bra och det har hänt jättemycket på ett år. Vi har öppnat ögon och fått en fördjupad dialog med kommunen kring frågorna. Vi har en möjlighet att påverka genom tidningen på ett annat sätt. Vi har blivit helt tagna på sängen av all positiv respons och vi har nog fortfarande inte riktigt förstått än, säger Helen Hugosson Strandemo och skrattar lite.
Nu har grundarna börjat att landa och hitta rutiner som gör att tidningen görs på ett mer långsiktigt hållbart sätt. Till exempel har de bildat föreningen Dik manuschs vänner.
– Om arbetet bara ligger på mig och Britt-Inger så håller det inte i längden.
Största delen av arbetet sker ideellt. Skribenter och bildmakare skickar in sitt material gratis, redaktörerna arbetar ideellt med hjälp från medlemmar i föreningen och layouten görs också ideellt.
Pengarna till trycket kommer bland annat från församlingar, sponsorer och gåvor från allmänheten. Tidningen trycks på ett tryckeri i Mellansverige och skickas därifrån vidare ut i landet. Där ser frivilliga till att försäljarna får tidningarna som gåvor. Därmed kan de som säljer tidningen behålla hela priset själva. De flesta som säljer tidningen är EU-migranter men även försäljare med annan bakgrund är välkomna.
Enligt Helen Hugosson Strandemo får försäljarna en betydligt större inkomst från tidningarna än från tiggeri. Dessutom betyder försäljningen större möjligheter att stå upp och röra på sig, vilket har både fysiska och psykiska fördelar.
– De är väldigt på, de ringer oss och vill sälja. Nu när det är minus 35 grader i Skellefteå längar de efter tidningen för då behöver de kanske bara stå ute i en dag istället för sju dagar. Klimatet har också hårdnat betydligt för tiggare, de märker att de får mindre och mindre i kopparna, säger Helen Hugosson Strandemo.
Förutom att göra tidningen jobbar Dik manuschs vänner också med kringverksamheter som studiecirklar och en turnerande utställning för att dra in pengar till tidningen och sprida kunskap. I slutet av förra året hölls ledarutbildningar i Luleå och Vilhelmina och tanken är att studiecirklarna ska kunna utgå ifrån artiklar i Dik manusch för att skapa diskussion kring mänskliga rättigheter, diskriminering och andra samhällsfrågor. Utställningen består av bilder och texter från tidningen och lockade bland annat många besökare på Mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg och Almedalsveckan i Visby.
Britt-Inger Hedström Lundqvist har dessutom hållit föreläsningar om romer och romers historia. Föreningen hoppas också kunna arrangera en seminariedag framöver med föredrag och panelsamtal.
Föreningen jobbar även för att hitta samarbeten med andra grupper. Bland annat har de en långsiktig samverkan med Svenska kyrkan genom ett projekt där Luleå och Växjö stift beviljats pengar för att arbeta med EU-migranter och utsatthet.
