Existentiell filmfestival startades för att bidra till ett komplext offentligt samtal. Frilansjournalisten Hans Månsson reflekterar över årets upplaga som handlade om frågor som flyktingkris, rasbiologi och mänsklighetens existens.
Jag, vi, de och världen – rubriken för årets upplaga av Existentiell filmfestival i Falun den 13–15 april spände över vida vatten. Från individen till det globala.
Det var år 2003 som den första filmfestivalen med existentiellt anslag hölls i Falun. Initiativtagare var Tomas Axelsson, universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning vid Högskolan i Dalarna.
– Jag hade varit på ett antal filmfestivaler, men blev allt mer frustrerad över att samtalen efter filmerna handlade mycket mer om det rent produktionstekniska än om vad filmskaparna ville förmedla och vad publiken upplevde, säger han när vi möts över en kopp kaffe i en av de många fikapauserna vid festivalen.
Just dessa fikatillfällen efter filmerna är för övrigt ett viktigt inslag i själva upplägget, förklarar han.
– Först ser man filmen, sedan går alla ut och samtalar med varandra kring vad man sett. Sedan går alla tillbaka in i biosalongen och då har vi förberett med två reflektörer som ger sina personliga analyser, gärna med perspektiv som bryter mot varandra. Därefter diskussion med publiken under ledning av en moderator.
– Vi vill bidra till ett komplext offentligt och demokratiskt samtal, och det är faktiskt något av en innovation vi gjort här, som visat sig väldigt lyckad, säger Tomas Axelsson.
I en festival vars grundidé är att stimulera till samtal om tidens frågor kommer givetvis, i dagens värld, flyktingsituationen att hamna i centrum. Så skedde definitivt i Falun, även om det bara var ett par av de nio filmerna som hade direkt flykting- eller migranttema.
Förvaret – den svenska dokumentärfilmen om flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar och ska utvisas ur landet – gav givetvis anledning till dylika reflektioner. Författaren Qaisar Mahmood konstaterade att Sverige valt att prioritera bevarandet av välfärdsstaten, och då är en sådan sak som ett flyktingförvar en logisk konsekvens, eftersom vi inte kan ta emot alla som vill komma hit.
– Vi står i en situation där vi måste välja mellan två dåliga saker. Men om man dagligen möter asylsökande är det omöjligt att stödja den politik som Sverige nu driver. Varför skulle det vara mindre moraliskt att fly från fattigdom än från krig?
Asylrättsjuristen Viktor Banke tog upp tråden.
– Människor har i alla tider emigrerat för att få det bättre. Men den svenska debatten just nu handlar väldigt mycket om ”oss” och väldigt lite om ”världen”. För att kunna föra den politik Sverige nu bedriver måste man hålla en distans till världen. Ett flyktingförvar är en absolut konsekvens av reglerad invandring. De som hamnar där har sina skäl att fly, men för oss räcker de inte som skyddsskäl.
Den andra filmen med liknande tema var franska Dheepan, som beskriver en inför flykten sammansatt ”familj”, som med falska papper tar sig från Sri Lanka till Frankrike. Men att skapa en fungerande vardag i det nya landet visar sig vara en vandring över minfält, bland knarkhandlare och kriminella av olika slag i en isolerad förort. Mannen blir, med sin krigserfarenhet från de tamilska tigrarna, något av traktens fixare. Flykten från hemlandet gav inte den frihet från konflikter som man hoppats.
Författaren Ola Larsmo konstaterade efter filmen att det ligger mycket sanning i Kurt Vonnegut-citatet: ”Vi är de vi utger oss för att vara, därför måste vi vara mycket noga med vilka vi utger oss för att vara.”
Den ungerske regissören Kornél Mundruczó använder i filmen Revolten fabelns pedagogik för att illustrera de rasbiologiska strömningar som inte minst i hans hemland vuxit sig allt starkare. Myndigheterna inför en lag om högre skatt på icke rasrena hundar, och skickar ut skvadroner med hundfångare på Budapests gator för att samla in lösdrivare. I slutändan hotar dödsbringande sprutor bortom de nätomgärdade hundgårdarna.
Men en dag får hundarna nog, och rymmer under ledning av den kamptränade tidigare familjehunden Hagen ut på stan, där de sprider skräck och död. Ända fram till det överraskande slutet, då Hagens tidigare matte, trettonåriga Nini, gör en mycket speciell insats.
Man kan inte säga att allegorin är glasklar, om avsikten är att vi ska läsa in dagens politiska situation i denna film. Kanske kan man dock dra en parallell till kulturjournalisten Johanna Koljonens kommentar om hur långt det har gått i vissa fall, när flyktingar försöker ta sig till vår världsdel för att det av någon anledning blivit omöjligt för dem att leva i sina hemländer: ”Först sabbar vi i väst den värld vi lever i. Sedan skjuter vi på dem som vill ta sig hit….”
Givetvis tvinnas en mängd trådar på en filmfestival av detta slag, även kring andra teman. En bra film är aldrig entydig. Den kan landa väldigt olika i olika betraktare. Som när prästen Eva Cronsioe och journalisten Anna Lindman gav diametralt olika analyser av slutscenen i den irländska filmen Calvary, om en prästs symboliska Golgata-vandring. Gav han sitt liv för fåren, eller lämnade han dem i sticket?
Men just därför är det också så inspirerande att någon gång ge sig möjligheten att addera ett fördjupande samtal till sin filmupplevelse. Som ett steg på vägen mot att bättre förstå sin existens och sin omvärld.
En fråga jag bar med mig till festivalen var om de stora hoten mot mänsklighetens existens skulle bli ett bärande tema. Det blev de inte. Ingen av filmerna gav direkta ingångar till en sådan diskussion. Men frågan dök ändå upp i samtalen, då och då. Som när filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö definierade vad han ser som det yttersta onda.
– Alla tycker inte att de negativa hoten, som kärnvapenkrig och global uppvärmning, är några problem. Den finske filosofen Georg Henrik von Wright menade att i ett kosmiskt perspektiv är det ”en pipa snus” om mänskligheten går under om några hundra tusen år eller ett par sekler. Jag tycker att det vore det yttersta onda, om allt kännande och tänkande liv utplånas.
