– För mig är det otroligt inspirerande att det har funnits människor i alla tider som har vågat gå tvärt emot vad samhället dikterar. Det säger Malin Hellkvist Sellén, koreograf och konceptskapare till föreställningen Missionären som handlar om lesbiska kristna missionärer i Västerbotten i början av 1900-talet.
Varifrån kom idén?
– Jag hittade ett gammalt foto i ett släktalbum, som jag läste som två lesbiska kvinnor. Jag upplevde det som ett slags krock med fördomar hos mig om frikyrkan. Gick det att vara lesbisk och leva i Västerbotten inom frikyrkan i början av 1900-talet?
Varför tycker du att det är spännande att lyfta de här kvinnorna i dag?
– När jag tittade närmare på mission inom Sverige hittade jag en massa som kändes nytt för mig, som att de flesta missionärer var kvinnor. Också att när rörelsen och frikyrkan växte fram var den väldigt radikal. Den lockade många kvinnor, för de fick större plats där än i resten av samhället. De fick bli predikanter innan kvinnor fick bli präster, och de fick rösta innan allmän rösträtt infördes. Även om de mötte motstånd tog de plats i det offentliga rummet på ett sätt som inte gick någon annanstans. Det var spännande att upptäcka.
Vilka kopplingar hittade du mellan mission och lesbiskhet?
– Det var mycket i livet som missionär som öppnade för samvaro med andra kvinnor, även om alla förstås inte var lesbiska. Eftersom de främst missionerade för andra kvinnor, reste och arbetade tillsammans kunde missionen vara ett sätt att vara i en längre relation utan att omgivningen märkte det. Självklart är det värt att lyfta att det har varit svårt att vara normbrytare och hbtq-person, men det känner vi till. Jag var intresserad av att titta på möjligheterna som fanns, hur kvinnor har mötts och hur den samvaron har skapats.
Hur är själva föreställningen?
– Det är en koreograferad berättarföreställning med två skådespelare som bygger på ett myller av olika historier. Beståndsdelarna är berättelser, lovsång och fysiskt gestaltade förlopp. Alla sitter tillsammans i en ring och min förhoppning är att skapa ett slags vikänsla, ett kollektivt, lesbiskt vi.
Vad har föreställningen för ton?
– Det finns ett lekfullt allvar, det rymmer hela känslospektrat. När vi har haft öppna visningar har publiken sagt att de känner sig upprymda och glada men det brukar också alltid vara personer som gråter. Vi lyfter fram en del av vår gemensamma historieskrivning som vi inte har mött och det kan påminna om alla andra grupper och historier som inte har fått plats. För mig är det otroligt inspirerande att det har funnits människor i alla tider som har vågat gå tvärt emot vad samhället dikterar, och att de alltid kommer att finnas. Det är jättestarkt att se.
